Om mobiltelefonen ställt till det för dagens manusförfattare – det är ju knepigare att skapa intriger i en värld där ovisshet i de allra flesta situationer kan lösas med ett mobilsamtal – så har googlandet fått motsatt effekt och blivit ett hjälpmedel.
Eller kanske oftare en kontraproduktiv genväg, för manusförfattare och regissörer.
Det googlas ju något alldeles infernaliskt i filmer och tv-dramaserier sedan ett flertal år tillbaka.
Men i och med detta har ett gigantiskt systemfel uppstått.
Jag har aldrig sett en skådespelare som googlar efter något livsviktigt behöva klicka sig vidare till sidan 2 bland träffarna.
I verkligheten, när man googlar, hamnar man ofta snett, får felträffar, kommer in på galna blindspår. På film och tv händer detta aldrig. Manusförfattarnas fiktiva Google ger alltid korrekt information. Om inte allra överst på träfflistan så alltid på första träffsidan. Jag har aldrig sett en skådespelare som googlar efter något livsviktigt behöva klicka sig vidare till sidan 2 bland träffarna.
Ett av de absolut fånigaste exemplen på detta – på hur precis allt på träfflistan handlar om exakt det rollfiguren googlat på, och ingenting annat – fick vi i ITV-miniserien Undeniable tidigare i veckan.
En medelålders väletablerad läkare blir plötsligt anklagad av en kvinna för att ha mördat hennes mamma 23 år tidigare. När han på kvällen bildgooglar på hennes ytterst generiska namn, »Jane Philips«, får han bara foton på just denna kvinna, och dessutom med hela spektrat av livssituationer på de översta tre bildträffraderna…
Ja, ni ser det häpnadsväckande exakta träffresultatet på bilden här ovan. Och här till höger ser ni hur det ser ut om man bildgooglar »Jane Philips« i verkligheten…
Miniserien i sig var typiskt ITV-roande. Storbritanniens svar på TV4-deckare, liksom; mycket mer kvalitet i skådespel och regi än i Morden i Sandhamn, men lika psykologiskt och storymässigt populistisk – allt utmålat med för bred pensel. Men det mesta kan jag förstå. Ska man berätta den här typen av snyftigt braskande brottsofferstory på bara 2 x 45 minuter med reklaminslag varje kvart hamnar man i beprövade grepp.
Det är bara Google-scenen som lämnar mig famlande efter förklaring. Ett tv-produktionsteam måste, på plats, se hur fånigt detta blir. Hur svårt hade det varit att åtminstone addera ett par sökparametrar, kvinnans hemort i alla fall, eller ännu hellre låtit läkarens bildsökning ske på Facebook?