Det finns, tyvärr, i dagsläget inget som tyder på att det blir ytterligare en säsong av Doll & Em. Men ta ändå tillfället i akt att se den sex avsnitt långa första säsongen. Särskilt om ni, som jag, har lidit av att inte kunna uppskatta serier som Curb Your Enthusiasm, The Comeback eller för den delen skäms-klassade Veep.
Serien där Emily Mortimer och Dolly Wells spelar, mer eller mindre, sig själva delar många karakteristika med just skämskomedier men är också något helt annat. Och även om TVdags har hyllat den förut måste den tas i försvar igen.
I Doll & Em är egoismen – i motsats till hur andra genanskomedier fungerar – grunden för tragik, medan humorn uppstår i mötet med omvärlden.
Jag sitter och läser amerikanska recensioner av serien och de är artiga men svävar genomgående på målet när de ska formulera var det inte räcker ända fram. En del recensenter klagar på skildringen av Hollywood och Los Angeles. Andra på att de komiska poängerna är för övertydliga. Vissa ser lågmäldheten, enkelheten, själva puttrigheten, som en brist. Jag tänker att den kanske är för europeisk för dem, fast exakt i vad skulle detta europeiska bestå?
Jag klarade som sagt aldrig av Curb för dess brett påstrukna skämslager men också för att Larry David kändes så egoistisk. Det hörde ju liksom till, säger ni, och är inte Dolly och Emily egoistiska då? I allra högsta grad – men med en vital skillnad. Eftersom Larry Davids egoism (och samma sak gäller Lisa Kudrow) i slutändan alltid var det stativ som humorn vilade på så skildrades självcentreringen med en glimt i ögat. I Doll & Em är humorn lågmäld (jag betvivlar att den ens bör räknas som komedi) och egoismen är i stället grunden för tragik medan humorn uppstår i mötet med omvärlden. Kanske är uppriktigheten och sårbarheten som uppstår med det angreppssättet i själva verket europeisk.