»Did you ever hear of a good sequel?« säger Rob Brydon. »The Godfather II«, svarar Steve Coogan. »That's what they all say«, replikerar Brydon. »The Godfather II, the exception that proves the rule.«
Med det avväpnande replikutbytet, en blinkning till alla oss med gigantiska förväntningar på uppföljaren till The Trip, drar The Trip to Italy i gång på allvar.
Och som den drar i gång! Jag fånfnittrade mig igenom första avsnittet och jag kan redan se framför mig hur mycket vi fans kommer citattjata om och om igen: »I’ve buried 14 Batmans. With their little pointy ears and the nylon cape and the very wide belt for a man with an expanding girth…« på samma sätt som vi efter första säsongen gastade »Gentlemen to bed! For we leave at 9.30 on the dot! On the dot!« till varandra.
»I’ve buried 14 Batmans. With their little pointy ears and the nylon cape and the very wide belt for a man with an expanding girth…«
För dig som inte har en aning om vad The Trip är: De brittiska komikerna Rob Brydon och Steve Coogan spelar versioner av sig själva. Serien är till stor del improviserad, och handlingen kretsar kring att dessa två kollegor och frenemies tillsammans bilar runt i engelska Lake District och recenserar engelska toppkrogar.
Resultatet, en miniserie som även klipptes ihop till en film, är något av det roligaste man kan tänka sig. Det som framför allt gjorde serien berömd och som skapat klickfester på YouTube var de långa scenerna där de två männen tävlar i vem som bäst imiterar olika kända personer.
The Trip to Italy är den efterlängtade uppföljaren, denna gång är de på matresa i Italien »i Byrons och Shelleys fotspår«.
»Vi ska väl inte göra några imitationer? Vi pratade ju om att vi inte skulle göra det«, säger Coogan inledande i första avsnittet – men som tur är struntar de i detta löfte. Byron och Shelley får hela tiden stå tillbaka för duons älsklingsimitationsobjekt från filmens värld.
Till exempel i den långa scenen där de går loss på en favorit i repris, tävlan om vem som gör den bästa Michael Caine »with the broken down voice«, och går vidare på Batman-spåret. Det slutar med en vansinnigt rolig scen där en timid produktionsassistent (Coogan) tvingas be »de formidabla, men läskiga« Tom Hardy och Christian Bale (Brydon gör båda) att försöka använda andra röster då deras Bane- respektive Batman-röster är helt omöjliga att förstå.
Den här Batman-scenen var helt improviserad och fanns inte på papper. Regissören Michael Winterbottoms arbetsmetod var att han gav Brydon och Coogan en historia eller ett ämne: i den här säsongen till exempel Coogans relation med sin son, de brittiska poeterna Byron och Shelleys äventyr i Italien eller Alanis Morissette-skivan Jagged Little Pill. Sedan fick de två skådisarna gå loss på egen hand. Det funkar otroligt bra.
Som när ett inledande prat om Alanis-skivan fortsätter med teorin att hennes efternamn kommer sig av att hon är ett Morrissey-fan och slutar med att Coogan imiterar Morrisseys röst med en sån där lite obestämbar svajig Moz-melodi: »He’s still singing about things that makes him saaad…and sometimes happyyy…now he lives in Los Angeles, la la la la laaaa...«
Brydon och Coogan har efteråt sagt att efter att i början ha pluggat in de ostrukturerade manusen de fick av Winterbottom ganska snart ignorerade dem. Winterbottom ändrade sig nämligen alltid väl på plats och sa åt dem att strunta i det som var förberett.
Man har ändrat fokus i andra säsongen. Om det var Coogan som då hade något av en huvudroll är det nu Brydon som ska recensera restauranger och den som har en livskris: karriären dalar, hans äktenskap svajar.
Coogan är också något mindre sur (hittills i alla fall), och då stämningen dem emellan kunde vara snudd på fientlig vid vissa tillfällen i The Trip är den nu varmare – möjligen beroende på att Coogan och Brydon lär ha kommit bättre överens och blev bättre vänner under inspelningen av The Trip to Italy.
Man kan annars undra om Brydon känner någon avundsjuka i verkliga livet, 2014 har verkligen varit Coogans år. Överöst med beröm, priser och till och med en Oscarsnominering för Philomena, medan Brydon får nöja sig med att vara mer av en brittisk kändis. Men vid frågan hur hans liv förändrats efter framgångarna svarar Coogan bara uttryckslöst »Suddenly people return your calls slightly more quickly«.
Om vi ska vara riktigt kritiska och petiga: det är lite bilreklamskänsla i The Trip to Italy ibland, mycket fällande av sufflett hit och dit. Naturskönt är det, men jag råkar tycka det är vackrare och mer romantiskt med leråkrar och berg i grått brittiskt landskap än azurblått hav och korkskruvsvägar mellan vindruvsodlingar i flödande solsken. Det är inte som att man inte sett de resereklamssköna bilderna förr. Jag blir också tokig på att man inte får veta vad det är som de äter under de där långa underbara luncherna!
Annars tror jag inte att någon kommer bli besviken, om serien fortsätter på samma sätt som det första avsnittet. Man känner igen allt som man älskade.
Känns det som en upprepning? Kanske. Men då kan man tänka på hur Coogan frustrerat hade frågat Winterbottom varför han inte klippt ner de uttdragna scenerna hårdare: »Vi sitter ju bara och upprepar oss.« Då hade Winterbottom bara svarat: »Well life's repetitive.«
Själv har jag sett The Trip ett tiotal gånger, första avsnittet av The Trip to Italy tre gånger (hittills) och det blir bara roligare för varje gång.
»I’ve buried 14 Batmans, with their little pointy ears…«
A Trip to Italy går på BBC 2 i Storbritannien. The Trip (i filmformatet) kan ses på Netflix.