Clik here to view.
1. The Good Wife (CBS)
Tv-konst på absolut högsta nivå. Vi diskuterade avsnittet (The Last Call) grundligt i det stora »gruppterapisamtalet« tidigare i veckan, då jag konstaterade att detta »avsnittet efter« tog mig ännu mycket hårdare än chockavsnittet veckan innan (Dramatics, Your Honor). Det vill säga, skildringen av sorgen efteråt berörde ännu mycket mer än det chockerande oväntade dödsfallet. Hur vi fick se Alicia famla sig fram efter någonstans att få något slags fotfäste, hur kollegerna sörjde… Här såg vi ett mästerprov på The Good Wife som det mest vuxna tv-dramat i vår tid, i ett unikt, rikt, spektrum av emotionella, psykologiska detaljer i manus, regi och skådespel. Jag älskade hur David Lee utrymde ett mötesrum för att släppa lös sorgen i 20 sekunder – i ett läge där jag just suttit och oroat mig för att han skulle utnyttja situationen för maktspel. Och lite senare, när Diane sträckte fram en hand mot honom, ryggade han tillbaka så oerhört genuint, instinktivt… Vilken strålande scen, och vilket strålande avsnitt, och vilken historiskt bra tv-serie The Good Wife är.
2. The Widower (ITV)
Egentligen en rätt typisk brittisk baserad-på-verkligt-fall-miniserie – kronologisk och trogen verklighetens skeenden när sociopat-sol-och-våraren Malcolm Webster mördade sin första hustru 1994 och sedan gjorde sig skyldig till mordförsök på hustru nummer två 1999 och sedan även planerade mord på en tredje kvinna 2008; och under hela denna tid plundrade sina kvinnor och deras anhöriga på pengar.
Men Reece Shearsmith (som jag hyllat mycket under vintern för hans och Steve Pembertons Inside No 9, och som alltså är en av hjärnorna bakom The League of Gentlemen och Psychoville) gör miniserien till något så mycket större och starkare – inte alls olikt vad Gustaf Skarsgård gjorde med Bibliotekstjuven.
Shearsmith spelar denna supernarcissistiske, skickligt empati-imiterande hustrumördare, stört statuslysten med sturska mindervärdeskomplex, med ett sensationellt, iskallt fåfängt, maskinellt kärleksfullt manér. Det är en storstilad studie i hur en psykopat agerar bredvid icke-psykopater; hans känslor gäller bara honom själv, men de är stora och starka, vilket han utnyttjar till sin fördel: omgivningen förleds att tro på honom.
Tredje och sista avsnittet gick i brittisk tv i veckan – en briljant upplagd final – och SVT eller TV4 borde kasta sig över serien.
3. The Trip to Italy (BBC)
Ny omgång av Michael Winterbottoms, Steve Coogans och Rob Brydons bromance-realcom-roadmovie-serie, denna säsong i spåren efter Byrons och Shelleys stilbildande bildningsresor.
Återigen är det The Observer som skickar iväg Coogan och Brydon för att recensera ett halvdussin pittoreska lunchrestauranger, Coogan chockar direkt med att inte dricka vin och, den evige skeptikern, prata om »the second album syndrome« medan Brydon konverserar personalen på italienska, fixar med iPoden (en blandning av italiensk opera och Stereophonics) och är den överlag något mer peppade; båda är förtjusande avigt roliga, förstås. Och hinner bara prata lite, lite grann om att det inte var konstigt att Byron ditchade förnamnet Gordon innan de är tillbaka i Michael Caine-imitationer… och innan två stycken Michael Caine på var sin sida ett italienskt lunchbord begravt 14 Batmen och börjat joddla… och innan Christian Bale och Tom Hardy (»very good actor, very muscular, very good actor«) överträffar varandra i att prata obegripligt… och innan de flygkraschar i Anderna med Stephen Hawking och Mo Farah och börjar äta av Farahs förlamade ben.
Ett enormt kärt återseende som jag lär återkomma till de närmaste veckorna.
4. Silk (BBC)
Kommer att sakna den mycket, denna brittvariant av The Good Wife – i hjärtat av London i stället för Chicago, med allt vad det innebär av avgrundsdjupa advokatbransch-kulturskillnader.
Veckans avsnitt var den obönhörliga seriefinalen och hade tack och lov en stark upplösning på samtliga huvudspår: det sista stora rättsfallet (hastigt uppseglat som livsavgörande för Martha), closure med hela den gamla Mickey Joy-rötan (inklusive typisk seriefinalsuppgörelse med hela rättssystemet) och Billy Lambs dödsdom i prostatacancer (som förra säsongen inte berörde mycket alls men fäste mycket bättre i manus nu).
En orsak till att det inte blir mer Silk för serieskaparen Peter Moffat är kanske att han tagit visst sikte på USA, där han är delaktig i HBO-remaken av hans verkliga mästerstycke, Criminal Justice, där Robert De Niro tog över avlidne James Gandolfinis roll.
Faktum är dock att Silk nu får en BBC-spinoff – i radio! Intrigerna på Shoe Lane Chambers lever vidare lite till.
5. The Red Road (Sundance Channel)
Inledde med säsongens bästa premiäravsnitt, svajade därefter lite av och an men engagerade ändå, och bibehöll den där speciella Sundance-tonen. Och så kom veckans final, näst James Grays premiär det bäst regisserade avsnittet, av The Street- och Breaking Bad-meriterade britten Terry McDonough. Först hade jag väl mina dubier – jag menar, varför överhuvudtaget göra en kassettbandsdagboksfreak av den döde 1990-talsbrorsan? Men… det kanske var rätt och bra, ändå. Flera vändningar kändes först som sämre val, men visade sig bli oväntade och anti-dramatiska på ett intressant sätt. Som när Kopus väntade i Harolds hem, en mörk, tragedi-hotbild byggdes upp – men så drog han bara i förtid. I och för sig med yngsta dotterns teckning, vilket ledde till slutscenerna.
Och slutscenerna var helt suverän noir-action som tog serien nästan tillbaka i dess tidiga James Gray-atmosfär.
Jag tog för givet att detta var en miniserie gjord för endast säsong, och finalen fullgjorde sin plikt som sådan, men faktum är att serieskaparen Aaron Guzikowski redan pratar om upp till fem säsonger. Jag tycker det låter riktigt spännande. Men först och främst ska Sundance Channel säga ja eller nej till en säsong 2.
6. Secrets & Lies (Ten)
Dramaturgin i denna klaustrofobiska australiska konspirationsthriller är fortsatt formulaisk men familjen rämnar rejält nu, konspirationen tätnar – och Anthony Hayes känslokalle Detective Cornielle är ett allt mer imponerande monster av återhållsamhet; konstant kostymklädd där alla andra är halvnakna i Brisbanes subtropiska suburbia, men aldrig svettig, aldrig darrande, och med ett alltmer mystiskt mål i fokus. Jag blev riktigt nyfiken på det som bara lätt, lätt planterades i veckans, nästa sista, avsnitt: när Hendersons ansatta karaktär frågade Cornielle om inte han också skulle fira jul någonstans, med någon… och den första, tunna lilla sprickan blottades, för bråkdelen av en sekund, i supersnutens fasad. Fatta att han bara satt och väntade på Hendersons trappa – på juldagskvällen. Besatt av jobbet, jagad av sorg och ensamhet, eller bärande på någon form av dold agenda?
7. Puberty Blues (Ten)
Älskar skildringen av hur tonårstjejerna, när de knyter an till varandra allt hårdare under den påtvingade separationen på grund av Debbies flytt till internatskola, också distanserar sig ännu mer från föräldrarna – särskilt kontakten, eller den sammanbrutna, eller åtminstone ensidiga, kontakten mellan Debbie och hennes mamma.
8. W1A (BBC)
Jag älskade John Mortons förra komediserie Twenty Twelve (liksom hans People Like Us före det) och här har han låtit Hugh Bonnevilles rollgestalt från den serien byta jobb, från Londons OS-organisation till Head of Values på BBC. Och vi återser även Jessica Hynes brutalt elaka PR-guru-parodi.
Brittiska kritiker, som givetvis känner BBC långt bättre än jag, häpnar över att BBC tillåter denna uppenbarligen »kirurgiska« avrättning av BBC på sin egen kanal. Själv ser jag en helt allmängiltig samtidsdystopi och meta-tv-bransch-satir vars elakhet sticker dödande hål även i svenska föreställningar om mediabusiness och public service.
9. Bates Motel (A&E)
Älskar atmosfären här. Känslan i staden; nu utökad till knarkkungen i marinan. Och relationen mellan Norman och Norma. Jag har också börjat fantisera om hur fräckt det vore om serieskaparna »räddar« Norman undan sitt filmhistoriska öde. Alla vet vi ju liksom »hur det går sen«, men serien utspelar sig i nutid, och ingenting som händer i den har ett skvatt med Psycho att göra. Så varför skulle den inte också kan gira långt bort även från att sluta som, eller i, Hitchcocks story? Hoppas.
10. From Dusk Till Dawn (Netflix)
Fortfarande en underbart underhållande serie men kanske det sämsta avsnittet ändå – skjutvapen-action-upplösningen var inte helt fantasilös, men utförandet av den var inte optimal (när Gecko-bröderna slussade ut sig med hjälp av prästfamiljgisslan… hade kunnat vara mycket mer nervkittlande!)
Saknade vampyrerna denna vecka. Men vet ju att de kommer tillbaka med besked.