Om föräldrar som inte vill vara föräldrar och barn som inte bett om att få bli födda. Så skulle man kort kunna sammanfatta Lynne Ramsays senaste film Vi måste prata om Kevin. Vill man vidareutveckla så skulle man även kunna beskriva filmen som en frustrerande relationsstudie där saker och ting konsekvent raseras och ingenting byggs upp. Allt blir till skit. Vilket resulterar i en av de bästa skräckfilmerna på länge. Men det här är skräck utan övernaturliga inslag, här står människan för djävligheterna.
En av de bästa skräckfilmerna på länge. Men det här är skräck utan övernaturliga inslag, här står människan för djävligheterna.
Tilda Swinton är superb i rollen som Eva Khatchadourian. Gift med den ofta frånvarande Franklin (John C Reilly) och lämnad ensam till att fostra sonen Kevin. Ingenting går enligt planen. Kevin skriker konstant. Sömn, mat och andra rutiner uteblir. Han växer men verkar inte kunna relatera till sin omvärld på ett, för sin ålder, “normalt” sätt. Han vägrar säga »mamma«, hatar att leka och sätter sig alltid på tvären. Eva bryts ner, förändras. En blek avbild av sitt tidigare jag. Kevin domderar och förstör. Men värst av allt, han verkar hata sin mamma innerligt. Eller är det egentligen tvärtom? Det är svårt att säga och det är i detta filmens mest intressanta frågeställningar ligger. När uppstår egentligen ett problem och hur kan man stoppa det innan det är för sent? Vad händer om det helt enkelt aldrig ens funnits något problem, om saker och ting bara är. Kan en människa vara ond från födseln? Spekulativa frågor som kittlar men som samtidigt balanserar på rätt sida av vad som känns trovärdigt.
Jag har inte läst Lionel Shrivers förlaga så jag vet inte om filmen är bättre än boken men om man ser till hur Ramsay hanterade Alan Warners Morvern Callar så tvivlar jag på att någon blir besviken. Ramsay har sin egen stil, det är fragmentariskt och drömskt. Råhet blandas med surrealism och även om ämnet i sig är mörkt så bearbetar hon det på ungefär samma sätt som Todd Solondz i Happiness: avvaktande, kyligt och med en bitter humor. När väl slutet avtäcks adderas även empati och bottenlös skuld till det känsloregister man kommer att bära med sig dagar efteråt.