Bortrövade kvinnor. Barn som ritualmördas. Skruvade religiösa symboler. Trasiga manliga huvudpersoner med trassliga privatliv och ett korrupt samhälle styrt av män där den enskilde polismannens liv inte är mycket värt och en kvinnas mindre…
Serien som SVT börjar sända i kväll hör tveklöst till en av de bästa, mest mansgrisiga och lika manskritiska det senaste decenniet.
Och nej, det här är inte ännu en text om True Detective. Däremot tog det inte många avsnitt av årets tv-hajp för att inse att dess upphovsmän sannolikt var väldigt stora fans av den fem år gamla brittiska miniserien Red Riding.
När journalisten Eddie försöker lösa morden glider han sakta in i paranoia. Hans ensamhet och planlösa bilfärder för tankarna till Taxi Driver och han får Marty Hart att verka sympatisk.
Red Riding är en tredelad serie baserad på David Peaces bokkvartett om seriemördare som härjade i västra Yorkshire mellan 1974 och 1983. Ursprungligen tänkt som en filmtrilogi för bio, där varje avsnitt gjordes av välrenommerade regissörer som valde att spela in de olika delarna med olika sorters objektiv och filmtyp, slutade den som tre spelfilmslånga avsnitt på Channel 4 som behövde bättra på sina chanser att få statlig finansiering.
Men precis som tematiken är densamma i True Detective före och efter tidshoppet (och man även där använde sig av olika filmutrustning mellan de olika åren) så finns det ändå en tydlig platskänsla och tematik som skär rätt genom Red Riding och de sju år filmerna täcker.
1974, i regi av Julian Jarrold (En förlorad värld) och filmad på Super 16, är som att kliva in i grovkornigt rum fyllt av rök och 1970-talets brunaste toner. Berättarspråket är precis som formen och färgerna utsmetat och glidande. Det jämfördes efter premiären med Tarkovskij. Och visst – i röken från ett utbränt romskt läger upphör tid och rum precis som i de bästa stunderna i Stalker. Huvudpersonen i 1974 är en nybakad journalist, Eddie (Andrew Garfiled), som när han försöker lösa morden sakta glider in i ett ökat vansinne fyllt av paranoia: ensamheten på hans kammare och de planlösa bilfärderna för tankarna till Taxi Driver. Han drar sig heller inte för en svinaktighet som får Marty Hart att verka sympatisk.
Det här är också – precis som i True Detective – den centrala nerven i hela Red Riding. Den unge kaxige journalisten, spaningsledaren med det trassliga äktenskapet som dyker upp 1980 och den ensamme överviktige advokaten i trilogins avslutning kan kanske inte nedgöras till arketyper. Men de förenas av en besatthet som förgiftar.
De är som en brittisk motsvarighet till David Finchers utforskande av samma förlopp i Zodiac. Med San Fransiscos heltäckningsmattor utbytta mot västra Yorkshires rökiga pressrum, polisstationer och pubmiljöer. Fast där Finchers huvudperson bara blir mer besatt tills världen slutar bry sig, så kliver de här männen rätt in i elden.
Eddie ligger med mamman till ett mördat barn. Peter Hunters privata helvete – missfall, krackelerande äktenskap, otrohet – sätts i blixtbelysning när han får leda mordutredningen. 1983 har minst två förlorade män i centrum: David Morrisseys polis, som får samvetskval med följd att hela den långa utredningen i all sin ruttenhet landar på hans axlar, och seriens ensammaste man, Mark Addys Northern Soul-älskande advokat Piggott.
Men Red Riding – titeln är en blinkning till Rödluvan och ridings, administrativa regionala indelningar – är en serie som tar ut svängarna betydligt mycket hårdare än True Detective och kastar sig mellan verklighet och dröm både till form och berättande. 1980 och 1983, regisserade av James March (Man on Wire) och Anand Tucker, präglas av en visuell exakthet. Den nästan dokumentärdramatiska känslan (med äkta arkivmaterial) är passande eftersom 1980 också är den film som ligger närmast verklighetens händelser.
Annars är de drömska, suggestivt surrealistiska, inslagen bäst. Kanske för att de skapar en spänning och spär på den osäkerhet som man bär med sig genom hela Red Riding. Som när Peter Hunter (Paddy Considine) åker till en grannstad och letar efter en präst och det plötsligt dyker upp barn iförda masker och skjuter med leksakspistoler mot honom. Hunter kliver in och ut i scenen genom att bilden skiftar fokus och man undrar, liksom han, om det verkligen hände. Jag spolade tillbaka flera gånger bara för att se Considines ansiktsuttryck.
Samma sak gäller de svanvingar som dyker upp titt som tätt. Deras vidriga funktion antyds mest, men när ett motiv återkommer över tre spelfilmslånga avsnitt antar det ändå en speciell pregnans. Eller den stumma julfilm som sprängs in i 1980. Den signalerar, som julaftnar på film brukar, mer än serien behöver säga rakt ut om relationen mellan Peter Hunter och hans fru.
Så det är knappast förvånande att noir är en av de etiketter som satts på Red Riding. Mördaren eller mördarna är inte i sig seriens poäng. Och om The Wire skapade det första lyckade mötet mellan diskursanalys och populärtelevision, så tar Red Riding detta vidare genom sin blandning av makthierarkier, institutioner och individer. Serien sätter ett obarmhärtigt ljus på ryggdunk och oheliga allianser. Den lilla byn Fitzwilliam utvecklas från något fullständigt nedgånget till vad som ser ut som ett vanligt medelklassområde. Kanske säger det något om Englands utveckling, från pre-Thatcher till Thatcher, och att en skönare yta ändå döljer samma ondska.
Musikanvändandet är kanske det bästa i Red Riding. Jag må vara en obotlig romantiker, men serien blåser ur hjärtkammare efter hjärtkammare, från In the Court of the Crimson King till Just Because Your Love is Gone. Utan att nedgöras till tidstypisk jukebox är musiken en väsentlig del av berättandet. Bäst i den avslutande delen där Piggott presenterar sig som en »soulman« och får spegla själen i norra Englands smutsiga hjärta med en rad mer eller mindre obskyra singlar från Dusty Springfield till Ruben Bell och Darrel Banks.
Den sista delen är annars den mest förvirrande. Om 1980 är en rak detektivhistoria så tycks man 1983 mest ägna sig åt de ödelagda människorna i utredningens spår. Här finns mer intensitet i enstaka sekvenser än i handlingen – som också tvingas knyta ihop trådar som hänger från de tidigare delarna bäst det går – men de är desto bättre. Det är ett kvidande hopplöst slut som måste ses.
Men det är inte bara dessa löst hängande intrigtrådar som kapar Red Riding från en tidigare tradition av brittisk kriminalteve, utan hur polisen porträtteras. Det är liksom mer Chile under Pinochet än kommissarie Frost över de engelska polismän som här skildras som mördare och sadistiska torterare.
Om True Detective var ett obarmhärtigt snitt i den amerikanska söderns patriarkala träsk – då är Red Riding som att lägga upp Midsomer på ett obduktionsbord och karva fram bygdens cancersjuka inälvor.
Red Riding: 1974 visas i SVT 1 i kväll kl 23:20. Del 2 och 3 följer den 8 och 15 april.