Kvällens avsnitt av Jättebästisar kretsar kring en kräftskiva.
Alltså precis som uppmärksamheten kring premiären av TV4:s andra stora nya sitcom för säsongen, Welcome to Sweden.
Men där den senare avbildade en kräftskiva som klyschfest gör Jättebästisar tvärtom – dekonstruerar i stället för rekonstruerar klichéerna. Batras och Glans huvudrollsduo hamnar i samspråk med en indier som kan lite, lite svenska (bland annat sjunga en Bob Hund-refräng) efter ett utbytesstudentår i Linköping, och tackar ja till dennes middagsinbjudan. Han möter upp i svensk landslagströja (»Källström« på ryggen), youtubar svenska melodifestivallåtar och har fått sin åldrade mamma plus mormor att bjussa på kräftor à la blågult; äldsta tanten sitter med vikingahjälm på huvudet.
En pårökt David Batra slickar på en Fifty Shades of Grey-bok medan Johan Glans bajsar ner gästsoffan så den ser ut »som en flodhäst har fölat«.
Det är så oändligt mycket roligare än den krampaktigt oskruvade kräftbonanzan i Welcome to Sweden. I synnerhet som den inte är en transportsträcka till en enkel, på förhand given premiss om »så tokiga vi svenskar är och vilka kulturkrockar det kan bli«, utan hoppar över hela transportsträckemomentet. Jättebästisar »ska« ju inte leda fram till någonting – premissen sitter bara djupt nedborrat i sitcomhantverket. Det kvällens avsnitt leder fram till är bara en förhöjd, skruvad komisk konsekvens av förhöjda, skruvade, komiska händelser. Närmare bestämt att vi får se en pårökt David Batra bokstavligt talat slicka upp en Fifty Shades of Grey-pocketbok, medan indiska mormor sitter upptagen med iPhone och Johan Glans, något senare, bajsar ner hela gästsoffan så att den ser ut »som om en floddhäst har fölat«.
Jättebästisars kräftskiva utklassar Greg Poehlers kräftskiva. På halva tiden får den in dubbla substansen. Det är ett styrkeförhållande som gäller mellan serierna även som helhet: Jättebästisars avsnittsmanus innehåller gissningsvis dubbelt så många sidor som Welcome to Swedens; är så mycket rikare på detaljer, lager på lager, psykologiska finesser och smarta små förskjutningar i tempo och dramaturgi.
Visst, man kan slökvällsfika framför Welcome to Sweden och småskrocka åt Claes Månssons svengelska, men då måste man stålsätta sig igenom den värsta genansen över det lättmjölkstunna manuset – detta måste ju vara det i särklass sämsta Will Ferrell någonsin lånat sitt trademark till, och då har han ju aldrig varit särskilt nogräknad.
Även Jättebästisar har svagheter. Den tydligaste gör sig särskilt gällande varje gång som Batra kallar Glans för »Peter«. Javisstja, tänker man då, han ska föreställa en fiktiv mediakändis. Och Batra ska föreställa Aftonbladet-rockjournalist på väg att omskolas till köksredskapsrecensent. En minut senare är detta åter glömt, då ser man bara skådespelarna och komikerna igen i stället för rollgestalterna.
Mediasatiren från första avsnittet har, nu när handlingen helt förlagts till Indien, övergått till mer av en Batra & Glans-double act och ramstoryn är inte konsekvent, hålls inte ihop. Men detta är inte värre än en liten radanmärkning. Jag är fullt tillfreds med att lulla runt med Batra & Glans i ett slags Schyffert & Rheborg-lyxregisserad Indien-special av Kvarteret Skatan.