Jag hatar presidenten i Scandal och hoppas att han dör. Ja, så stark avsky känner jag gentemot Fitzgerald Grant. Det är alltid lika jobbigt när en i övrigt bra serie har en karaktär som förpestar allt. Som varje gång den dyker upp i en scen får en att vilja spola fram till nästa. I Scandals fall tyckte jag förvisso att den var ganska usel under sin första säsong, men att den utvecklades till en guilty pleasure-serie efter det. Ja, förutom alla de oändliga scener som handlar om presidenten och Olivia Popes »romans«.
Mitt hat gentemot presidenten är simpelt; det är en uselt skriven och uselt spelad karaktär. Jag vet inte om Tony Goldwyn som spelar presidenten har uppvisat någon talang i andra roller, men som presidenten har han haft samma minspel i varenda scen han varit med i genom alla tre säsonger. Den där sura uppsynen med rynkad panna. I varenda scen under tre år! Men än värre är att karaktären framställs som åtråvärd, fast han mest är ett självupptaget svin som skiter i fru och barn för att kunna njuta av att Olivia trånar efter honom.
Det värsta är dock dessa manskaraktärers effekt på de kvinnliga huvudkaraktärerna. De får annars intelligenta och självständiga kvinnor att bli darrande löv i deras sällskap.
Problemet är dock större än bara en karaktär.Det finns ett mönster i serieskaparen Shonda Rhimes skrivande. För hon verkar verkligen gilla att skapa egentligen högst osympatiska leading men, men presentera dem som om de är oemotståndliga. I Grey’s Anatomy framställdes Derek Shepherd i början som Guds gåva till kvinnan. Han fick till och med smeknamnet McDreamy redan i första avsnittet så att tittarna verkligen skulle förstå att han var drömmannen. Men egentligen var han mest en självgod och självupptagen jävel som alltid skulle ha rätt. Vad var så dreamy med honom egentligen?
Det värsta är dock dessa manskaraktärers effekt på de kvinnliga huvudkaraktärerna. De får annars intelligenta, drivna och självständiga kvinnor att bli darrande löv i deras sällskap. Under de fyra fem första säsongerna av Grey’s Anatomy gjorde Meredith knappt något annat än att noja över sitt av och på-förhållande med Derek. Det gjorde att hon blev den tråkigaste karaktären i hela serien och hon har knappast blivit mer intressant ett giftermål och ett antal barn senare.
Än värre är det för stackars Kerry Washington. Hon som är en så fin skådespelare ges inget som helst utrymme av manuset att göra Olivia till en dynamisk karaktär. Hon ges bara två känslolägen. Antingen den kalla och hårda yrkeskvinnan Olivia Pope som bossar politiker eller det gråtande, darrande och rödvinsdrickande vrak hon blir så fort hon är i kontakt med presidenten. Det är synd och drar ned hela serien trots Kerry Washingtons bästa försök att upprätthålla någon sorts emotionell trovärdighet.
Det problematiska ur ett feministiskt perspektiv är att det finns en maktaspekt här som ständigt gör kvinnan till den passiva i relation till mannen. Det blir tydligt i och med att manskaraktärerna också är kvinnornas överordnande även professionellt. I Grey’s Anatomy är Derek Merediths chef och har därmed makt över henne även på jobbet. I Scandal har Olivia ihop det med världens mäktigaste man. Männens professionella ställning ger dem ett automatiskt maktövertag som de ser till att utnyttja. Det gör att Meredith och Olivia ständigt tvingas anpassa sig och relatera till männen även när de inte är ihop med dem.
Med det sagt har jag ingen förhoppning om att detta kommer att förändras i dessa serier. Det enda jag kan drömma om är ett presidentmord.