Den där klyschan om att det är en tunn gräns mellan genialitet och galenskap har sällan exemplifierats tydligare än i fallet Bobby Fischer. Lång, gänglig och med höga kindknotor förkroppsligar han på sätt och vis outsidern, och när han svarar kortfattat – minst sagt – på frågor i intervjuer har han mina sympatier. Orka svara på frågor om varför schack är så spännande när man har en hjärna som alltså kan spela tolv partier simultant (och vinna dem alla) och alltid ligga 20 drag före motståndarens. Ja, han har mina sympatier.
Men Bobbys intelligenta övertag blev också hans fall.
Att ryssen Boris Spasskij hade världsmästartiteln, och inte han själv, såg han helt enkelt som ett fel i universum. Till slut möttes de två i en legendarisk match på Island 1972. Grejen är att Fischer såg det som en match som skulle bevisa det som redan var sant; kvittera ut det som alla redan visste.
Och aldrig, aldrig, har en schackmatch varit så spännande. En hel värld höll andan när matchen kickstartade med att Fischer gjorde ett riktigt kardinalfel.
Är det där det börjar, kanske? Är det där denna mästarhjärna plötsligt slår över och i stället närmar sig galenskapen? Det gängliga geniet förvandlas plötsligt inför våra ögon. Paronoian kickar in, yttrar sig i extrem antisemitism (han är själv är jude) och allmänt sludder. Han blir en persona non grata i USA och flyr till – Island. Cirkeln sluts. På samma plats där han stod på toppen av både karriär och sin hjärnas kapacitet, där slutar han i den totala motsatsen.
Se Bobby Fischer mot världen här: http://nflx.it/1cUK5HI