NEJ, innehåller INTE DEN SPOILER som hela The Good Wife-communityn hyssjar kring i dag. Bara ett par andra, högst obetydliga, avseende säsong 5, avsnitt 15, Dramatics, Your Honour.
När det gäller spoilerkänsliga chockvändningar har ju det blodbadande Red Wedding-avsnittet av Game of Thrones stått i särklass det senaste året. Även om The Walking Dead-fans nyligen sökt utmana denna konsensus.
Men vad en verklig (alltså bokstavligt talat verklig) chockvändning kan innebära såg vi i senaste The Good Wife, det som sändes i USA igår kväll och som snabbt skickade sådana chockvågor genom sociala medier att en hel The Good Wife-värld snabbt stängde av allt internet och nu försöker leva i radioskugga fram tills de får möjlighet att se avsnittet – och som för överskådlig framtid splittrar oss i två delar: de som sett och de som ännu inte sett. En chockvändning i en vuxen, realistisk relationsdramaserie som The Good Wife är ju så mycket större än ett blodbad i en gymnasial sagoserie som Game of Thrones.
Hur löser vi detta med spoilerskräcken? Hur lär vi oss att slappna av inför våra favoritserier? Mindfulness?
Jag ska alltså inte spoila något. Självklart inte. Men jag vill reflektera lite över spoilerskräcken i sig – för mig något precis lika destruktivt för tv-upplevelsen som att ha råkat få reda på händelsen bakom spoilerskräcken. Man sitter avsnittet igenom och undrar vad det är för stort som ska hända. Den här gången hann jag exempelvis tro att Kalinda skulle sluta, och att det var därför fansen hade chockvarnat varandra hela natten… Och nu bidrar alltså även jag – det är ju oundvikligt – till att denna ständigt närvarande trending-spoilerskräck-topic.
Hur löser vi detta? Hur lär vi oss att slappna av inför våra favoritserier? Mindfulness?
Själv såg jag The Good Wife-avsnittet på väg till jobbet i morse. Såg första kvarten till frukost så att jag skulle hinna färdigt hela avsnittet under bussresan mellan Nacka och Cityterminalen.
Jag höll på att inte komma av bussen. Chauffören fick hojta, och börja gå passagerargången ner mot mig, för att väcka mig ur min hörlursbeprydda koma.
Egentligen har jag behov av att diskutera Eric Bogosians lätt Chicago-haveristiska Office of Public Integrity-utredare också. Och den här grejen med Kalinda, som hon och Will pratade om. Men just nu måste vi avvakta, vänta in varandra, och komma överens om ett forum, ett tillfälle och ett sätt för fortsatt, bredare The Good Wife-diskussion.
Men jag vill nämna en lågmäld liten dialogduett mellan Will och Alicia som låg inflikad som en motrytm i storypartituret:
»Alicia. Thanks.«
»Hey, we might have our differencies, but you’re the better lawyer…«
»I am, aren’t I?«
»…and the more humble!«
För första gången sedan byråsplittringen log äntligen Will och Alicia mot varandra igen.