Snart går Filip & Fredriks podcast i graven – det 200:e avsnittet spelas in i Globen i juni och blir det sista i sin nuvarande form. Jag förstår att Filip och Fredrik vill gå vidare, men det är ändå tråkigt, för det man inser efter drygt fyra års jobbpromenader med duons besatta röster i lurarna är vilken enorm skillnad det är mellan podcasten och parets tv-produktioner.
Jag har lyssnat på alla 185 poddar som släppts hittills och tyckt väldigt mycket om det mesta, men under samma period knappt pallat titta på deras program på Kanal 5. Podcasten har allt mer framstått som deras rätta element och bjudit på smarta, underhållande, popkulturellt spränglärda diskussioner om duons kärnämnen: svensk underhållningshistoria, dekonstruerandet av ikoniska folkhemsfigurer som Hyland och Palme, b-kändisar, kärleken till USA och mycket mer. Inte alltid lysande men i sina bästa stunder briljant. Rastlöst och nyfiket och med en ständig vilja framåt.
Fredrik mobbar Filip i ett Corona-dränkt barsamtal om äkta blues vs ängslig indiepop. Filmat fyllesnack blir sällan bra men leder här till avsnittets roligaste scen.
Det paradoxala har varit att under samma period har de flesta av duons tv-produktioner, från Nittileaks och Breaking News till Vem kan slå Filip och Fredrik? och Nugammalt känts som urvattnade och nerdummade versioner av »Filip & Fredrik«. Ofta med bra idéer som premiss men hårt klippta, uppstressade och kändisplojiga. Antagligen en anpassning till Femmans målgruppstänk, och kanske behöver det inte vara en dum idé med valfrihet: podcasten för de som föredrar de »smarta« Filip och Fredrik; måndagskvällarna på Femman för de som vill ha det lite mer kändistätt och flabbigt.
Men som mångårigt Filip och Fredrik-fan har det varit frustrerande att läsa och höra slentriankritiken av duon som ytlig och tramsig grabbunderhållning – som om de fortfarande skulle lira i samma debila gärsgårdsliga av »sköna snubbar« som efteraparna Morgan & Ola-Conny och Erik & Mackan et al – när det har funnits en guldgruva av intelligent underhållning i podcasten för den som bara orkat lyssna.
I kväll är det premiär för La Bamba, Filip och Fredriks nya serie inspelad i USA. När det gäller tv har duon alltid varit som bäst på fältet, vare sig det har gällt de hisnande och utflippade mötena med gränslösa Hollywoodkändisar som Gary Busey och Charlene Tilton i High Chaparall eller de ömsinta skildringarna av vanliga svenska särlingar i Får vi följa med? – och La Bamba är inget undantag. Faktum är att det här kan bli något av det bästa de gjort, och det tack vare podcastrutinen. Här har man nämligen tagit fasta på de personlighetstyper som mejslats fram under fyra års samtal: Fredrik som det hämmade, kritvite, kallt analyserande kontrollfreaket med aspergianska drag och Filip som den narcissistiske, utåtriktade känslomänniskan med en ständig, mörk längtan efter gränsöverskridande larger than life-upplevelser. Själva premissen för La Bamba är just dessa två typer. Filip har det till synes perfekta livet, med fru och nyfödd bebis och hus i Los Angeles, men söker ständigt efter något mer som ska göra honom lycklig. Fredrik fungerar som hans enabler, som under tio avsnitt ska ge Filip möjligheten att prova på spännande saker han bara fantiserat om tidigare. Givetvis i Amerika, alltjämt drömmarnas land för Filip & Fredrik som än en gång låter den storögda kärleken till USA flöda fritt.
I första avsnittet åker de till Memphis och möter upp med Pastor Romalic Jones, som ska lära Filip att träna sig till att bli kyrkman med en egenhändigt utförd söndagsmässa som klimax. Pastor Jones är en karismatisk lokalkändis med smak för pedikyr och handkräm, och den lokala kyrkans i svenska ögon rätt pigga blandning av showbiz och kristenhet bjuder på stor underhållning.
Om True Detective precis gett oss Södern som ett mustigt och ödesmättat helvete med mardrömslika hemligheter strax under ytan kunde kontrasten inte vara större: här möter vi Memphis i ett charmigt resebrev från en peppad svensk som äntligen får möta sin idealiserade bild av bluesens och slaveriets vagga – något som Fredrik mobbar Filip för i ett Corona-dränkt barsamtal om äkta blues vs ängslig indiepop. Filmade fyllesnack blir sällan bra, men leder här till ett av avsnittets absolut roligaste scener. Och när den stora dagen kommer och en rånervös Filip ska hålla sin predikan som han övat på hela natten är det pirrigt på riktigt, med en intern svensk tv-referens som oväntad krydda. Filip och Fredrik i sitt esse.
Så långt väldigt lovande, alltså. Härnäst ska duon bland annat umgås med Crips i Compton, låta sig piskas av en dominatrix och hänga med en före detta crystal meth-missbrukande cowboy på prärien. En typisk Filip och Fredrik-blandning alltså. Fortsätter det så här, med en säker mix av problematiserande bromance, kärleksfull nyfikenhet, pinsamma kulturkrockar och färgstarka typer, blir La Bamba en klassiker.