Det är goda tider för vänner av skräck, sleaze och kultfilmer från 1970- och 80-talen. Amerikanska Scream Factory och brittiska Arrow Films är bara två av flera entusiastiska distributörer som återutger gamla godingar, med nya omslag, smaskigt extramaterial och i gloriös HD. Min egen favorit är Arrow, som efter att ha månglat ut ett helt gäng Romero, Argento och Bava de senaste åren nu tagit sig an Brian De Palma. Vertigo-inspirerade thrillern Obsession och slashern Dressed to Kill har båda kommit i härliga nyutgåvor, under våren är både Sisters och Phantom of the Paradise på gång. Mums!
Arrow har också lyft fram De Palmas mindre kända filmer, och härommånaden släpptes The Fury med fint extramaterial. Denna doldis är De Palmas uppföljare till megasuccén Carrie från 1976, och från den tog han med sig både telekinesi-temat och en väldigt ung och storögd Amy Irving som här gjorde sin första huvudroll.
De Palmas bildbegåvning vaknar till liv och vad som i början är en stadig och pratig standardthriller blir en alltmer brutal och obehaglig skräckis.
Det börjar rätt skakigt när Kirk Douglas blir förrådd av sin gamle vän John Cassavetes (härligt sinister) i Mellanöstern i en förmodat explosiv scen som mest ser ut som halvkeff Bond-action från Roger Moores sena 1970-tal. Och därefter ett långt tracking shot efter Amy Irving och hennes väninna på en strand, med alldeles för många statister och halvbra eftersynk. Det känns som en rätt ordinär 1970-talsaction, särskilt om man sitter och väntar på De Palmas patenterade tricks.
Men det växer. Kirk Douglas är skönt fyrkantig som hämndlysten agent, och ytterst välbehållen för sina 62 år. Charles Durning är lysande som alltid, här som jovialisk föreståndare för The Paragon Institute – ett lika lysande sjuttiotalskonspiratoriskt namn som The Parallax View – där Amy Irving blir placerad för att hennes gåvor som tankeläsare ska undersökas. Och, förstås, exploateras, eftersom skummisen Cassavetes vill utnyttja både henne och Kirks son (Andrew Stevens) för att utveckla tankevapen mot ryssarna.
Dennis Franz, ikoniserad som dumbrutale Andy Sipowicz i NYPD Blue, gjorde här sin filmdebut – som polis förstås, med ett sanslöst men charmigt överspel.
Här nånstans vaknar De Palmas bildbegåvning till liv, och vad som i början är en rätt stadig och pratig standardthriller blir mer och mer en brutal och obehaglig skräckis. När Amy Irvning håller folk i handen kan hon nämligen läsa deras tankar och få läskiga uppenbarelser. Det är lika creepy som Christopher Walkens chockartade ryck i Cronenbergs The Dead Zone – späda, smala Amy Irving stirrar frånvarande och helt tagen av skräck med sina enorma ögon medan klarrött blod forsar ur ögon, fingrar och mun från kvinnan hon håller i handen... slaskar ner på ett inglasat bord, filmat underifrån, genom glaset... Slurp!
Sen finns en oerhört tät sekvens där Irving suggereras till att återuppleva samma hjärntvätt som Stevens utsattes för, där De Palma (och hans fasta klippare Paul Hirsch) otroligt effektivt klipper mellan Irvings point of view och närbilder på hennes ansikte. Det är snorsnyggt, och mer sånt finns: De Palma bjuder också på en lång dramatisk slow motion-sekvens när Irving försöker rymma, och ger oss slaskigt splatter mot slutet när Stevens (som av all särbehandling förvandlats till ett svartsjukt, grälsjukt och barnsligt monster) går bananas med sina telekinetiska gåvor, med snyggt sminkade bultande blodådror i pannan. Samt en obetalbar scen på ett nöjesfält när Stevens får en karusell att gå haywire och några (dessförinnan) överpeppade oljeschejker blir massakrerade.
Dennis Franz, för evigt ikoniserad som dumbrutale Andy Sipowicz i NYPD Blue, gjorde här sin filmdebut. Som polis förstås, och med ett sanslöst men charmigt överspel. Här var han 34 men ser klart yngre ut – bara två år senare hade han gjort transformationen till den koppärrige, halvflintskallige, småfete och sleazy snuten vi älskar. Snabbt jobbat!
Slutscenen ska inte avslöjas (den finns i och för sig på YouTube och är knappast särskilt hemlig längre) men den är rejält kladdig. Säg såhär: Cronenberg fick oerhört mycket cred när han lät Michael Ironside med tankekraft få en snubbes huvud att explodera i Scanners, men här gör Amy Irving något ännu fetare tre år tidigare... och De Palma filmar det från fyra vinklar, i slow motion, och tar om blodmoset det ungefär 14 gånger. Ännu en liten orättvisa för en ständigt underskattad regissör.