Innehåller naturligtvis inga spoilers.
Vill inte på något sätt påskina magnituden hos en människa, men visst känns det i alla fall som om ett stort djur passerat under åtta veckors tid och nu ligger där och dödsrycker framför ens fötter. Åtta veckors snårigt HBO-drama.
True Detective som tv-serie kommer att gå till historien. Det här decenniets Sopranos.
Välförtjänt tycker jag, som hållit måndagarna heliga för drygt en timmes nihilistiskt deckardriv. Ska jag vara ärlig så är True Detective den enda serie jag inte kunnat vara utan på mycket länge. Ett kärleksbrev till det vågade seriösa och humorlösa. Det sista med viss reservation, för visst glimtar det till ibland, på samma sätt som i Finchers Se7en. Ni vet Spaceys »I didn't do that«, när de passerar en död hund. Humor som stärker svärtan.
Det finns ingen »gul kung«. Den demonism som målats upp är en fasad, ett barnsligt sätt att förklara ondska på. Kortsiktigt barmhärtigt, till och med charmigt – fram tills nu…
Låter jag pretentiös så är det för att vi snackar om en pretentiös serie. Den är extremt anspråksfull. Egentligen hatar jag pretentioner, för att de nästan aldrig uppfylls. True Detective har däremot aldrig svajat när det kommit till att leva upp till lagda löften eller högt ställda krav. Visst har det funnits nej-sägare, kritiker med fog i sin påse och röster säkert värda att höra, men jag har aldrig egentligen lyssnat. Åh, vad arrogant! Jag är den första att hålla med, men när kroppen fylls av känsla kryper öronen in i huvudet och »lyhördhet« blir till ett begrepp bortom mitt förstånd ... eller något åt det hållet.
För mig kommer True Detective för alltid vara ett misantropiskt mästerverk, den är anti människa, den hatar människan (eller är det egentligen tvärtom?) och vår jord, eller vad vi blivit. Att se på den är som att äta mardrömmar, verklighetens mardrömmar. Och monster, ja, det närmar sig nu. Jag bara hoppas att slutet lever upp till ens fasansfulla förväntningar, vilket kan bli svårt.
Vad kommer att hända? Jag har ingen aning. Och det är precis så jag vill ha det i en bra serie. Men man kan ju alltid tro. Och tro har Internet gjort sedan avsnitt ett. Allt från hur Stephen Kings Gräsklipparmannen förklarar »monstret« till hur Rust egentligen är »The Yellow King«. Vill ni ha teorier så listar Wired förresten de vanligaste här.
Själv tror jag inte det finns någon »gul kung«. Jag tror att den demonism som målats upp är en fasad, ett slags barnsligt sätt att förklara ondska på. Kortsiktigt barmhärtigt, till och med charmigt, fram tills nu, då sista avsnittet kommer dra undan lättjans slöja och blotta ondskans rätta ansikte. Det kommer svida, det kommer bulta, det kommer kännas som ett spa-besök i Helvetet.
Ironiskt nog, trots att serien helt klart hatar mig och alla andra korrumperade nutidsmänniskor, kommer jag att sakna True Detective djupt, något jag knappast är ensam om. Det är väl kanske så att det behövs brutal kvalitets-tv som vågar sig på att förklara ondskans mekanismer i en ond värld. Även på bästa sändningstid.
Säsongsfinalen av True Detective sänds på C More och HBO Nordic i kväll.