Magnus: Egentligen hade jag ju velat lustsåga Vikings sönder och samman, tyvärr så går ju inte det för att... ja, för att det ändå finns någonting där som får mig att fortsätta titta. Trots alla brister. För det första så tycker jag att Vikings är opassande seriös för att vara just ett vikingadrama; det måste ju ha existerat något slags humor även på 700-talet? Jag känner mig också kluven inför det kraftigt naturromantiska. Är det inte lite för snyggt? Å andra sidan kan jag komma på mig själv med att sucka behagligt över lugnet i bilderna, krispigheten, klarheten. Vikings förmedlar sannerligen en närvarokänsla som är svår att komma ifrån. Efter att ha sett ett nytt avsnitt känner jag alltid för att ta en skogspromenad. En känsla som tack och lov försvinner rätt snabbt.
Martin: Jag hade en pretto-förväntan som kom på skam efter några avsnitt av första säsongen. Det jag däremot hängde upp mig på var en allmän riktningslöshet. Jag fick inga ledtrådar om vart serien var på väg och hur jag förväntades reagera. Författarna verkar bara kunna eller vilja fokusera på en storyline per avsnitt. Jag minns inte om det var avsnitt 6 eller 7 som var extra jobbigt, en lång transportsträcka bara, helt utan starka b- och c-plots. Vi får liksom aldrig paus från avsnittets huvudhistoria. Plus att väldigt få arcs sträcker sig över flera avsnitt. Jag ser samma sak i säsong två, tyvärr. Ändå gillar jag det! Det är inte en såpa. Inte en matiné. Så vad är det? Episk historia? För få karaktärer för det. Game of Thrones-ersatz? Jo, men något helt eget också.
Alla är inte E-type, faktum är att de flesta av oss struntar i om huruvida en hednisk offerdekapitering skildras på ett historiskt korrekt sätt eller ej.
Magnus: Jag tycker att säsong två började starkt och är nu jobbigt dedikerad igen. Hoppas bara att det håller i sig. För precis som du säger så var ju ett par av förra säsongens avsnitt smått olidliga. Varför? Jag fick känslan av att man försökte utbilda sina tittare, att man fått för sig att en vikingaserie på History Channel måste vara bra, på riktigt. Men alla är inte E-type, faktum är att de flesta av oss struntar i om huruvida en hednisk offerdekapitering skildras på ett historiskt korrekt sätt eller ej. Sedan är jag helt för stillhet och poetiskt lugn, men kom igen! Ibland blev det helt enkelt lite för mycket Valhalla Rising och för lite Den 13:e Krigaren.
Men, i inledningen av säsong två tyckte jag tyckte väldigt mycket om känslan av död som förmedlades. Ragnars saknad efter sin dotter berörde mig starkt och är väl ett typexempel på hur väl serien lyckas, när den väl lyckas, med att kombinera natur, vemod och ett slags mystik. Slutligen så är det ju en fröjd att få återse det överdådigt vackra introt. Hade jag varit 15 hade jag köpt det på en poster och hängt över sängen.
Martin: Introt kändes ännu bättre nu, är det samma? Gött hur som. Ja, du kanske är inne på något med naturromantiken. Jag är ibland ute i naturen och kanske tar bildspråket för givet, lite som hemmaplan. Intressant att du gillar Ragnars sörjande, jag har svårt för det eteriska flummet i serien (som jag tycker den scenen delvis var). Problemet är att Ragnar framställs som lite knäpp vilket öppnar för angrepp från undersåtarna. Han visar upp sin svaghet för mycket och demonstrerar styrka för lite. Eller snarare – han ifrågasätts för lite av »folket«, bortsett från broderns svek då. Do I make sense? Jag har också ursäktat en massa grejer med att det är History Channel. Hög kvalitet på foto och regi kompenserar oväntat mycket. Fast jag saknar ändå mer koppling till Ragnars bondebakgrund. Jag hade velat se mer av sånt och livet i byn. Apropå History Channels redovisningsplikt. Det starkaste för mig i säsongspremiären var helt klart Laghertas avfärd, oväntat ändå! Och sonens ilska, Ragnars dubbla känslor… Skilsmässobarn som 1980 fick åka i öppna lastutrymmet på flyttbilen = yours truly.
Det starkaste var Laghertas avfärd och sonens ilska, Ragnars dubbla känslor… Skilsmässobarn som 1980 fick åka i öppna lastutrymmet på flyttbilen = yours truly.
Magnus: Ja, Ragnar är en märklig ledargestalt och jag håller verkligen med dig om att han ifrågasätts för lite av sitt folk. Därmed inte sagt att jag tycker han är dålig, varken som karaktär (skådis) eller ledare. Det du ser som svaghet, knäpphet, ser jag som en beräknande ledarskap liknande den hos kapten Flint i Black Sails. Ragnar må ha många brister, feghet är knappast en av dem, däremot verkar han hysa ett passivt förakt gentemot alla som ifrågasätter honom. Han vet alltid bäst. Kanske är det bristen av självinsikt som kommer bli hans fall? Håller med dig om att Laghertas avfärd var märkligt stark. Hoppas hon inte försvinner för gott, hade ju varit trist att bli av med seriens i stort sett enda kvinna. Med detta sagt skulle man kanske rentav kunna lista Vikings som tidernas manligaste serie? Och Floki, vad tycker du egentligen om honom?
Martin: Visst är det trist med alla män. Och när de plockar in ytterligare en stark kvinna slutar det med att den första försvinner. Och kvinnan är bara stark i kraft av sin graviditet. Mer sköldmöer och fiskargummor! Jag hade jättesvårt för Gustaf Skarsgårds Flokis underliga, åmande stil i början, men han har växt till så mycket mer än Vikings Jar Jar Binks. Jag har börjat se Ettor och nollor precis och är ganska awestruck över Skarsgårds insats vilket kan färga intrycken något. Jag glömde förresten att nämna den kanske mest förlåtande egenskapen hos Vikings – detaljrikedomen. Jag har egentligen aldrig fallit ur illusionen om historisk dåtid. Utom när Uppsala såg ut som Grand Canyon, då. Osäker på om jag tar tanken på allvar själv, men det är något med stridernas slaktarstil som får mig att se döden med lite mer positiva ögon. Det, och hur de minns sina döda. Döden behöver inte vara så dramatisk. Kanske finns en rå kärna där som skapar sug efter mer.
Magnus: Där håller jag verkligen med dig! Vikings lyckas med något så unikt som att förmedla ett trovärdigt, exotiskt, förhållningssätt till döden. För mig skapar det absolut ett sug, ett jobbigt sug. Att tvingas se döden från denna annorlunda vinkel – mer positiv, förlösande och religiös – är krävande. Och detta är delvis vad som skiljer Vikings från liknande serier. Att den är så långt ifrån ens förutfattade bild är skönt. Okej, Floki, jag hatar att älska honom. Skarsgård visar ännu en gång att han inte är rädd för överspel. Och han lyckas! Vad gäller själva karaktären så skulle jag gärna vilja veta lite mer om honom än att han bara är »tokig«. Troligtvis kommer han få chansen i den här säsongen, jag får känslan av att den kommer att bli mycket större än den förra. Man har liksom avverkat det basala och kan nu koncentrera sig på karaktärsutveckling och, såklart, erövring!
Vikings säsong 2 visas på HBO Nordic, nya avsnitt på fredagar.