Innehåller massor av The Walking Dead-spoilers, inklusive några gällande säsong 4, avsnitt 9, som sänts i Kanal 9 sent på söndagskvällen.
David: Precis som Hershels bondgård blev ju fängelset till slut ett ganska stort problem för The Walking Dead. Vi fick så många avsnitt där gänget häckade bakom taggtrådsstängsel utan att göra något särskilt. Och vi vet ju sedan tidigare att det inte är då The Walking Dead fungerar som bäst.
Björn: Verkligen! Bort med allt det lugna och trygga, bort med odlingslotter och grisar – men jag ger dem att det var en otrolig scen när Rick påtade i trädgården och lyssnade på musik i hörlurar.
David: När sen The Governor dök upp igen kändes det som att höstens avsnitt var en förlängd säsong tre, snarare än den nytändning som man hade hoppats på.
Det var effektivt hur de lät oss ta hans perspektiv, och kopplade hans öde till oskyldiga människor som vi inte hade någon anledning att önska något ont. Men förlåtit…
Björn: Som en gäst som alltid stannar för länge. David Morrissey gjorde ett kalasjobb som The Governor. Från genomvidrig till nästan mänsklig, i alla fall i ett helt avsnitt. Det var så länge sedan förra säsongen sändes så att jag nästan hade börjat förlåta honom eller i alla fall glömt hans vidrigheter lite. Han var ju så trasig. Du? Hade du förlåtit?
David: Jag tyckte i och för sig att avsnittet med The Governors återkomst var ett av halvsäsongens bästa. Det var effektivt hur de lät oss ta hans perspektiv, och kopplade hans öde till oskyldiga människor som vi inte hade någon anledning att önska något ont. Men förlåtit… Jag var kanske beredd att göra det. Inte utifrån en verklighetens logik, men utifrån seriens. Sen blev Guvernörn en psykopatisk ärkeskurk igen och fick det att kännas som att allt det där bara varit medvetet vilseledande.
Hur som helst, nu verkar det som att omstarten jag önskade mig kom med den kaotiska midseason-finalen före jul. Det finns definitivt ingen återvändo till fängelset och Ricks grupp är splittrad – åtminstone för ett litet tag framöver.
Björn: Bra distinktion: »Utifrån seriens logik.« Helt rätt. Vilken omstart! Och hurra, fängelset är dött – leve fängelset! I ett av mina första TVdags-inlägg skrev jag om hur mycket jag hoppades på att fängelsestängslet skulle rivas men när det blev sanning så gjorde det lite ont ändå. Hershel! (Sen Zombie-Hershel… burr!) Splittringen! Sen jullov på det. Rätt så perfekt att göra midseason-finalen så kaotisk. Dags att prata om andra delen av säsongen?
David: Visst. Jag gillade det första nya avsnittet. Inte för att det var fantastiskt berättat eller skådespelat, utan för att det hittade tillbaka till det som verkligen kittlar mig med postapokalyptiska berättelser som The Walking Dead: den ensamma, ändlösa flykten undan faran, genom ett ödsligt och ogästvänligt landskap. Det är ju det jag vill att den här serien alltid ska vara. Nu vill jag bara att det ska fortsätta så här. Inga nya jäkla fängelser!
Björn: Om detta skall vi predika! Det mest intressanta med avsnittet, för mig, var att det var nog första avsnittet någonsin som jag brydde mig om Carl. Att det här var hans coming of age-avsnitt tänkte jag inte på förrän i slutet av avsnittet. Men om det hade varit en riktig frigörelseprocess så skulle han nog ha slutat använda pappa Ricks bomärke, cowboyhatten.
David: Jag håller med dig om Carl, det här var antagligen hans bästa avsnitt hittills. Men vad känner du för Rick efter allt som har hänt? Trodde du att serien faktiskt var beredd att ha ihjäl honom den här gången – och hade du brytt dig?
Björn: I början var det så uppenbart att han var protagonisten. Jag älskar när tv-serier utmanar den känslan. Hur länge kan man »heja på« en protagonist som mer och mer blir en antihjälte eller till och med en slags antagonist? Än så länge håller han sig på protagonistsidan om linjen men han har ju varit på väg över några gånger. Jag tycker att Andrew Lincoln spelar Rick så övertygande att jag hoppas att han inte dör, samtidigt är rollfiguren Rick mer ointressant nu än någonsin.
David: Jag håller med. Det är inte det att jag tycker illa om Rick, det är bara det att serien aldrig gör något särskilt spännande med honom längre. Han har raglat runt i ett förtvivlat töcken så länge nu att det inte väcker någon sympati längre. På sätt och vis hade det varit stenhårt av serien att göra en Ned Stark, och dessutom på ett så antiklimaktiskt sätt. Jag tror att det hade varit en befrielse.
Nu får vi nog ändå dras med Rick, om än – gissar jag – i en mer allt mer perifer roll nu när gruppen är splittrad.
Björn: Men apropå »den ensamma, ändlösa flykten«, vill du att alla ska vara ensamma eller vill du att de ska fortsätta att vara i smågrupper? Vi har aldrig pratat om serien, så jag måste få veta: Vilka bryr du dig mest om?
David: I det här läget? Maggie, Glenn och Daryl, förstås. Och Michonne! Jag tycker ju att serien hade kunnat ge henne mycket mer utrymme, men hon är en så stark närvaro att det räcker med de små smulor av hennes inre liv som vi har fått fram tills nu. Hon bär på så mycket sorg, och hennes sätt att hantera sina inre konflikter intresserar mig mycket mer än Ricks utagerande självömkan.
Jag gillade verkligen drömtillbakablicken i det här avsnittet – jag vet inte hur jag föreställde mig att Michonnes liv såg ut före apokalypsen, men att hon var en intellektuell småbarnsmorsa… Det gör mig bara mer fascinerad av henne.
Björn: Hon är The Walking Deads största enigma. Kanske gillar vi Michonne mer för att de inte slösar på henne? Det här är väl första gången vi får någon som helst tillbakablick? Och då i form av en mardröm, även om allt i drömmen nog har hänt på riktigt, som jag tolkade det. Att det var dem hon använde som levande döda sköldar när hon dök upp i serien är så emotionellt stört att jag ryser vid blotta tanken på det.
Lika bra att nämna elefanten i rummet. Rick och Michonne i all ära, men var är Daryl? Och var är Carol? Melissa McBride står fortfarande med i rollistan så jag har inte gett upp hoppet än.
David: Nu har jag ju sett nästa avsnitt och ska inte spoila något… Men det är uppenbart redan här, tycker jag, att de kommer att vidga perspektivet successivt för att visa oss vad som har hänt med de andra rollfigurerna. Frågan är om de vågar försöka sig på ett rent Game of Thrones-upplägg, och hålla dem skilda åt under en längre period, med korsklippta avsnitt. Kanske funkar det dåligt i en serie som ändå bygger så mycket på att bygga upp zombiesuspense?
Det är ju också möjligt att de själva ser hur bra de lyckas när de koncentrerar sig på en eller ett par rollfigurer per avsnitt, och låter den formen bli dominerande. Det skulle hjälpa dem att både berätta bättre historier och förstärka den där känslan av ödslighet.
Det centrala är ändå att de fokuserar mindre på segdragna konflikter och mer på de enskilda rollfigurernas personliga resor. Mer the hero's journey och mindre zombiesåpa.
Björn: Jag kan inte hålla med mer, även om jag fortfarande inte har släppt tanken på lite rom-zom mellan Carol och Daryl. Jag hoppas också att de är så modiga att de låter ihopklumpningen ske långsamt, helst över resten av säsongen.
Med detta sagt: Jag blev ändå glad när Michonne hittade Rick och Carl, knackade på dörren och Rick sa till Carl: »It's for you«.
David: Det var fint. Och jag tror att de tre kan vara rätt kul tillsammans. Det är ju det häftiga med att spränga allt i luften så som The Walking Dead gjorde före jul. Man kan sätta ihop delarna på nya sätt och se om man råkar snubbla över något som funkar bättre än det gamla.
The Walking Dead sänds i Kanal 9 på söndagar.