Innehåller eventuellt spoilers om gårdagens Wilson i P1, fast jag skrev denna text innan jag var med i radioprogrammet.
Jag önskar att jag hade starka, tydliga regler för spoilers, att jag kunde vara helt svartvitt kategorisk. Typ: Om du inte vill veta vad som händer i en serie får du ta ditt eget ansvar och flytta till en hydda i skogen. Eller: Du får inte ens nämna en serie innan du kollat att alla är helt ikapp och inte någonsin kanske eventuellt i framtiden möjligen kan tänkas vilja kolla på den.
Jag tittar inte ens på House of Cards men blev tvärförbannad när första meningen i DN Kulturs huvudartikel var en spoiler för något köttigt som händer i första avsnittet av den nya säsongen.
I stället handlar det mer om något slags allmänt folkvett, där jag dessutom vet att jag själv ibland är lite överkänslig både när det gäller att spoilas och spoila. Jag säger »app-app, jag är inte där än«, eller för den delen just att jag tänkt börja kolla, och jag frågar i gengäld hur långt folk tittat i en serie innan jag börjar babbla om hur skönt det var att puckot med håret åkte ur tävlingen.
Inte så här, då:
Men, liksom, jag vill få njuta av saker utan att sitta och vänta på när den oväntade twisten kommer, utan att hela tiden redan veta att hon egentligen är otrogen/död/en utomjording. Historien är skriven på ett visst sätt och om det var meningen att vi skulle veta på förhand skulle det ha avslöjats i serien, inte av en taskig typ på internet. (Detta löser jag antingen genom att hålla mig borta från Tumblr tills jag hunnit se senaste avsnittet av någonting, eller genom att acceptera mitt öde, alternativt lita på mitt dåliga minne.)
För den delen kan det ibland lika gärna pajas av en omdömeslös journalist och/eller redaktör. Jag tittar inte ens på House of Cards men blev tvärförbannad när jag slog upp DN i helgen och första meningen i huvudartikeln var en spoiler för något ganska köttigt som händer i första avsnittet av den nya säsongen, sådär 48 timmar efter att det hade blivit tillgängligt. Dels blev jag förstås förbannad för att jag kanske skulle titta, men också på ren princip. Så gör man inte. Det var inte ens nödvändigt för resten av intervjun, den hade hållit ändå. (Notera att jag inte berättar vad det var för spoiler, eftersom det inte behövs för resten av mitt resonemang. Ahem.)
Frågan är om det någonsin går att uppnå något slags konsensus. Det brukar bli platsspecifikt – här på TVdags varnar vi för det mesta innan texten börjar, på andra ställen handlar det ibland om tydliga skyltar och ibland om ett visst antal dagar, veckor eller månader efter att en serie gått eller en film funnits på bio och därefter får man skylla sig själv; ibland får man skylla sig själv helt och hållet. Ibland vill folk inte ens höra gissningar eller spekulationer, för att det skulle kunna förstöra deras upplevelse. (Som när Kjell funderade på Hannahs pappas födelsemärke i Girls; det skull' han aldrig gjort, ujujuj. I och för sig så kunde den rubriken ha uppfattats som en spoiler om man inte läste texten, vilket man kanske inte ville göra om man trodde att det var en spoiler, så, ja…)
I dagens gif-galna och förhandsbilds-länkiga tid kan man bli spoilad även om man försöker passa sig. Ingen kan göra rätt, helt enkelt, särskilt inte när det är olika sändningstider världen över och vissa dessutom vill spara sig till boxmaraton.
Här blir ju House of Cards-exemplet extra intressant – en serie som inte har en naturlig sändningstid att förhålla sig till, är det då mer eller mindre viktigt att tänka på det här med spoilers?
Vem är det egentligen som borde skärpa sig? Mitt svar är ju att det är alla som inte tycker som jag. Men det är lite svårt att sälja in.