Att se på Fargo är som att försöka andas i en plastpåse, inte för att jag försökt, men jag skulle kunna tänka mig att det är ungefär lika jobbigt. Femtio minuters svettig ångest, som då och då avbryts av små luftbubblor med humor eller förlösande coolhet. Det är smärtsamt underhållande. En sedelärande skröna för vuxna. Eller som när Bear Gerhardt säger till sin bror: »We all get what we deserve«. Den slitna frasen har aldrig stämt så bra som i Fargo. Ett brottstycke som fröar av sig och tillåts växa vilt i tio avsnitt, tills att man fått sig en djungel av olagligt ogräs utan egentligt ursprung.
Det är verkligen synd om människorna i Fargo. De vet liksom inte hur predestinerade de är, som studieobjekt bakom glas. Eller i alla fall seriens center Peggy och Ed Blomquist. Precis som Lester Nygaard i förra säsongen sätter de saker och ting i rörelse som de allt försent försöker stoppa, bara för att göra allt ännu värre. Det är riktigt elakt iscensatt, men ack så skickligt. Speciellt »the point of no return«. Som i avsnitt fyra då Patrick Wilsons kavt lugna sheriff förklarar läget för dem genom en krigsanekdot. Peggy och Ed, som inte låtsas förstå, för de vet inte att de i princip redan lämnat det här jordelivet, vilket är just vad historien handlar om. Att leva i förnekelse. Fargo handlar om ödet.