Tredje säsongen av Sherlock har problem. Faktiskt hela dramavärlden. Ja, till och med civilisationen.
Lyss, värld! Detta är allvarligt.
Ett sällsynt ögonblick av klarhet kom över mig häromdagen beträffande detta och så vittgående är konsekvenserna – världens undergång, den serie händelser vi i vardagen kallar ragnarök, bör nog räknas som en mänsklig tragedi – att jag nödgas delge TVdagsläsarna detta.
I den del av min hjärna som jag kallar spegelsalen studsar perspektiven, beblandar sig med varandra och upplöses lika snabbt som de har formats. Nu bjuder jag in er dit med hjälp av sju rubriker från skilda delar av denna glittrande arena.
Spektakelkulturen tecken på djup kulturell kris
Avsnitten i den aktuella Sherlock-säsongen är mindre drama och mer spektakel, sketcher, än tidigare, som TVdags har varit inne på tidigare. Jag frågar mig, vad händer när själva dramaingrediensen puttas ut från mainstreamkulturen?
I den här artikeln i DN fastslår författaren Chris Hedges att de dåliga skolresultaten (enligt Pisa-undersökningen) är ett symptom på en slutgiltig kulturell kris. Ur inledningen:
»›Det finns i dag alltför få exempel på att du har något att vinna på att vara en läsande människa i vårt samhälle. De flesta människor som uppmärksammas i vår kultur är inte läsare eller intellektuella‹, skrev SvD:s kulturchef Daniel Sandström samma vecka i Pisahaveriets svallvågor.
Dagens Industris politiska redaktör PM Nilsson menade i sin tur att skolkrisen även måste ställas i relation till bland annat datorspel och ›en urstark underhållningskultur med jättelika arenabyggen som tempel i snart sagt varje stad‹.«
Sedan följer den intervjuade Hedges ofrånkomliga slutsats:
»›När politiska system förfaller, vilket genom historien går tillbaka till Colosseum och republikens upplösning i Rom, uppmuntras folk att investera sitt känslomässiga och intellektuella liv i skådespel, antingen sport eller någon annan form av underhållning. I USA har vi massiva arenor för över 100 000 åskådare. Städer som vittrar sönder av massarbetslöshet, förfallande infrastruktur och kraftigt minskad offentlig välfärd bygger gigantiska fotbollsarenor för skattepengar. Det handlar om bröd och skådespel‹, säger han."
Allt började med Britney.
Följderna är lika skrämmande som aktuella: »Skådespelssamhället förutsätter en befolkning som inte längre undersöker eller förstår maktstrukturer. Såväl politik som konst utövas i ett känslomässigt drivet landskap som också kommersialiseras. Det leder till ett slags historisk amnesi som gör att människor inte längre kan förstå de krafter som kontrollerar deras liv.«
Alltså: Det som började med att popkritiker skrev upp Britney Spears för vad som känns som ett århundrade sedan (tro det eller ej, ingen tog »tuggummipop« på allvar innan dess) har nu nått sin naturliga ändpunkt. Breddkulturen har accelererat i sin fördumning samtidigt som äkta djup och komplexitet helt har försvunnit från kulturen. Nästan ingenstans och aldrig har någon som spelar roll sagt ifrån. Är det dags snart, tro?
Carroll Quigley hade sett det förr
Men inget nytt under solen. Den amerikanske historieprofessorn Carroll Quigley (1910–1977) utforskade historiens alla civilisationer och identifierade sju stadier som alla gick igenom. Det sjätte stadiet, förfall (»decay«), kan beskrivas så här:
Quigley: Analytiskt lagd.
"När det står klart att det mesta av en civilisations välstånd har förbrukats, blir hädanfärden oftast skonsamt snabb.
Medan insikten om civilisationens nya fattigdom sprids faller levnadsstandarden snabbt. Lag och ordning bryter samman. Oroligheter bryter ut och leder till våldsamma protester. Det går inte längre att samla in skatt och den offentliga sektorn generellt, inklusive militären, möter stort motstånd. Egendomsskyddet urholkas och kan bara försvaras med våld. Misshandel och död blir en realitet i vardagen. Handeln faller samman, eftersom bedrägeri inte längre straffas. Stadslivet faller samman; grundläggande överlevnadsbehov tvingar ut befolkningen på landsbygden där de kan odla egen mat, och medelklassen försvinner. Religiösa rörelser får en nytändning. Det blir svårt att få fatt på medicinsk teknologi och dödstalen stiger. Slutligen dalar läskunnigheten. [min fetning]"
Utöver den här postapokalyptiska utopins generella beröringspunkter med dagens västsamhällen stämmer dalande läskunnighet och religiös nytändning in precis på Sherlock, med sina blinkningar till den fanatiskt troende fankulturen och sitt försakande av kasualitet som dramats främsta ordnande princip.
Stadie nummer sju? Invasion från främmande makt. Sug på den.
Allt är brittiskt
Snyggt, Doktorn. Inte.
Den tre avsnitt korta säsongen avslutas med att Moriarty (Andrew Scott) obegripligt nog deklarerar »I'm back!« i en sjukt töntig skrattande animation på hela världens, får man förmoda, tv-skärmar. Nu rör vi oss stilmässigt långt, långt bort från original-Sherlock, men inte bara det. Att detta spektakel till tv-serie nu anses vara mainstream måste tolkas som att den här utpräglat brittiska typen av »skojsiga« specialeffekter och dramatiska tilltag, som vi exempelvis alltid har tvingats utstå i Doctor Who, nu slutligen har erövrat världen. (Minnet av Doktor Who-avsnittet med barn i gasmasker får mig fortfarande att må rent ut sagt botten.)
Vad hände sist britterna erövrade världen? Just det, kolonialismen, en av modern historias största människorättstragedier på grund av bland annat opiumkrigen i Kina.
Det här kan inte vara bra för framtiden.
Men fansen är väl viktigast?
Jag kan inte släppa första avsnittet riktigt än. Det kändes som om en maskin hade trålat alla fansajter och utifrån innehållet sammanställt en knappt sammanhängande serie sketcher. Talesättet »ge dem vad de vill ha« har aldrig varit mer sant. Är det här en väg fram för dramat, för historieberättandet?
Nej. Vi skulle få glada familjemiddagar, ståtliga bröllop och porr omvartannat. Non stop. Är det en sådan värld vi vill ha?
Fjädern är spänd
När man skruvar och skruvar tills fjädern är spänd och sedan skruvar lite till, då landar man i dagens dramaklimat. Ta tv-serien Sleepy Hollow som jag nyss började se. Här får vi se Ichabod Crane resa genom tiden för att bekämpa den ryttare vars huvud han avlägsnade i förtappad urtid.
Öh, ska vi gifta oss, eller?
Blott detta: Liknelsen med den ursprungliga legenden är blott ytliga. Cranes namn stämmer, men i boken där den korta historien ursprungligen dyker upp är han en vidskeplig liten man på friarstråt och ingalunda den äventyrlige krigshjälten. På väg hem från frieriet tycker han sig se en figur på häst i skogen. Kanske hade han inget huvud, det var svårt att veta. Crane blir i vilket fall livrädd, skyndar sig hem och återvänder inte, varvid hans rival vinner den vackra mön. Slut.
Och så får vi vargar, tidsresor, vampyrer, krig, häxor, explosioner, hjältedåd, cancerns-gåta-löst och en komisk, återkommande huvudlös ryttare som inte kan skilja hästens bak från fram.
Visst är originalhistorien lite kort men något ni kunde väl ha behållit?
Skruva och spänn den här fjädern som tickar fram vår tids berättelser lite hårdare och något kommer att gå sönder. På allvar.
Var är Sherlock?
Kan den riktiga Sherlock please stand up?
Vi förnekar något om vi påstår att den figur vi har fått se tramsa runt och bli full och faktiskt lite korkad i den senaste säsongen är den Holmes vi har älskat i över ett århundrade. Men precis som Petrus i bibeln förnekar Jesus tre gånger har vi nu tre gånger förnekat det älskade gamla torra brottsgeniet Sherlock. I stället kärleksbombas en pajaskaraktär (under ett annat namn, i ett annat sammanhang skulle jag också ha gjort det). Petrus fick till slut stå till svars för sina handlingar. Jag vill inte sona för detta brott, men som det ser ut nu kommer vi alla åka dit.
Vi blir som barn igen
Slutligen vill jag påstå att Sherlock säsong tre är ett solklart tecken på hur vi regredierar, som historieberättare och som samhälle.
Det var en gång en civilisation som vi kan kalla det hellenistiska Grekland. Där levde en man som hette Aristoteles och som älskade dramatiken. Vad han inte älskade var en sorts drama som inte byggde på inneboende logik utan mest var ett pärlband av händelser. Författaren Euripides som levde precis innan Aristoteles var den här sortens pjäsers främsta förkämpe, vilket märks: ungefär hälften av hans manus kräver en gudomlig insats i slutklämmen för att alls hålla ihop – »deus ex machina«.
En ovårdad Euripides bredvid den propre Aristoteles.
Aristoteles skrev ned och analyserade detta i sin Poetik, bland annat med orden »upplösningen av en intrig måste växa ur pjäsen själv, och följa av tidigare handlingar«.
Euripides tidigare, klassiska Grekland var ett splittrat, outvecklat rike. Aristoteles däremot levde precis i början av antikens absoluta storhetstid. Efter hans Poetik var dramatikens själva DNA förändrat i grunden. Fram tills nu.