De senaste två åren tänkte jag ohemult mycket på den kommande säsongen av Sherlock. Och så – vips! – är det redan över. Det är nog därför jag drygar ut Sherlock-säsongerna genom att följa dem både i UK- och Sverige-takt vilket ger vid handen sex veckor högkvalitativ tv-underhållning i stället för bara tre.
När jag såg Tony Wilsons gravsten första gången hajade jag till. Jag hade inte direkt funderat på gravstensdesign tidigare, men då blev jag sugen på en motsvarande, trots att jag inte är med i kyrkan. Nu är jag lite sugen på Sherlocks gravsten.
Jag märkte det inte, det var min son som påpekade det: Sherlock fejkstasch är mindre andra gången han visar sig för John, efter att ha blivit märkbart irriterad över att John inte kände igen honom. Med flit eller ett lyckat klaff-fel, vad tror ni?
Jag kände mig snuvad på konfekten när jag insåg att det inte fanns någon garanti på att vi skulle få se hur Sherlock överlevde fallet. Mina favoritversioner av fallet avslutades båda med kyssar. Jag gillar Molly Hooper men älskar Moriarty.
Scenen där Sherlock frågar om John verkligen ska behålla mustaschen visar på pricken en av de saker jag gillar mest med Sherlock: Hans oförmåga att avläsa sociala situationer…
…något som Mary snappar upp i en av mina favoritscener i första avsnittet.
Många har varit kritiska till tredje säsongen av Sherlock. Jag förstår ingenting. De två första avsnitten har varit lekfulla på ett sätt vi inte är vana vid. Har serien blivit (för) självmedveten? Inte i mina ögon. Att de skämtar eller rentav retas med fansen visar snarare att skaparna är på tå. De gör vad de vill med Sherlock, inte det »vi vill«. I den franska dokumentären Beroende av tv-serier uttrycker Matthew Weiner detta ungefär så här (fritt ur minnet): »Folk tror att de vill ha samma story varje vecka, men det vill de inte – de förstår det bara inte.«
Fylle-infografiken är ett strålande exempel på vad vi inte visste att vi ville ha.
Det hintas då och då om att Mycroft är smartare än Sherlock och när skaparna Mark Gatiss och Steven Moffat fick frågan om de inte ska visa det i serien svarade de att Mycroft nog bara skulle kommentera Sherlocks »minnespalats« med ett drygt »varför minns du inte bara?«. Att en av skaparna (Gatiss) spelar Mycroft gör kommentaren ännu roligare. I scenen där Sherlock har blivit skjuten så är det förvisso hans version av Mycroft vi ser, men den visar att åtminstone Sherlock tror att Mycroft tycker att minnespalatsgrejen är störtlöjlig.
En annan favoritstund är när de över julhelgen regredierar till ungdomar, hemma hos sina föräldrar (spelade av Cumberbatchs riktiga föräldrar). Jag har aldrig tjuvrökt men kände känslan av att bli ertappad – och att skylla allt på storebrorsan. Been there, done that. Gapskrattade!
Säsongens storskurk, Charles Augustus Magnussen, spelad av Mads Mikkelsens suveräne bror, Lars Mikkelsen. Som jag älskade när han kissade hemma hos Sherlock.
Sherlock: »Märkte du vad som verkligen stack ut med besöket?«
John: »Ja, jag märkte någonting som stack ut.«
Säsongens infografik har varit amazing och Mary likaså. Jag såg verkligen inte twisten komma. Gjorde ni?
Avslutningsvis, en liten påminnelse till mig själv: Fundera inte på hur Moriarty överlevde om han lever. De kanske inte visar hur han klarar sig, och om de gör det – kommer jag att tro det eller blir jag en av förnekarna som jag nyligen har dissat?
De tre featuretterna från blu-ray-utgåvan har hittat till Youtube. Passa på att se dem innan de försvinner:
I filmtidningen Empires spoiler-podcast om Sherlock säger skaparna att den sista versionen vi får se av fallet verkligen är sättet det hände på:
Sista avsnittet av Sherlock säsong 3 ligger kvar på SVT Play till den 22 februari.