Jurassic Park var den första »vuxenfilm« jag fick se i målsmans sällskap på bio. Det är till denna dag fortfarande en av mina största bioupplevelser. Jag får fortfarande rysningar vid scenen då man får se dinosaurierna i bild för första gången. Kanske har inte alla specialeffekter åldrats med bravur, men det gör inte så mycket, för det är så mycket annat som är bra. Sam Neill till exempel.
Faktum är att varje scen och varje replik känns superklassiska.
Första scenen när han planterar raptorernas farlighet, etablerar sin tech-fientlighet och sitt hat för barn, är ju bara helt ljuvlig, även om jag vore den lilla killens mamma så skulle jag bli jubelarg för att en vuxen skrämde mitt barn så. (Vilka är alla de där människorna som är och kollar på utgrävningsplatsen förresten?) Vi kommer minnas förklaringen sen när raptorerna dyker upp och gör kaos med nöjesparken.
Jurassic Park, för den som är glömsk, handlar om en rik affärsmans drömbygge – en stor djurpark befolkad av dinosaurier, framforskade med den senaste gentekniken. Ett gäng vetenskapsmän kommer till parken innan den öppnar för att utvärdera den. Tyvärr drabbas också parken av ett industrispionage, med en medarbetare som stjäl dinosaurieembryon – och som i samma veva stänger av hela säkerhetssystemet i parken så att de farliga monstren slipper ut. Massmord och lössläppta T-rexar är resultatet.
Den här filmen tycker jag man ska titta på med sina lite äldre barn, om de inte redan sett den. Det är en perfekt första »läskig« film. Man förstår ju att dinosaurierna inte är verkliga, den är rolig, lättförståelig och spännande. Det är barn med i huvudrollerna att identifiera sig med. Visst dröjer det en stund innan de första dinosaurierna kommer, men vägen dit är lika njutbar. Det fina med Jurassic Park är att den tar så lång tid innan det blir monsteraction. Först ska alla rollerna presenteras, och det får ta sin tid. Kaosmatematikern (Varför har advokaten/investerarna kallat in honom? Det förklaras aldrig.) spelad av Jeff Goldblum som tidigt etableras som sanningssägaren, skurkaktiga och sluskiga Nedry (Wayne Knight), glada och lite retsamma Dr Sattler (Laura Dern). Och så barnen. Datornörden Lex och dinotokiga lille Tim – ägaren John Hammonds barnbarn. De är sjuukt irriterande. Och efter ett tag älskar man dem lika mycket som stackars Dr Grant.
Faktum är att varje scen och varje replik känns superklassiska. »You have a T-rex?« frågar Dr Grant och måste sätta sig ned.
Det lustiga är att när filmen kom, så minns jag att den liksom marknadsfördes enbart som en äventyrsfilm, en läskig lättviktare. Men när jag ser om den 20 år senare så tänker jag på hur jävla bra manuset är. Och att man verkligen får bekanta sig med huvudpersonerna innan filmens monster försätter dem i livsfara. Tyvärr var det något som den senaste filmen misslyckades med. Jag tror på att de här karaktärerna är riktiga personer.
Fem bästa scenerna:
- Klassiska scenen när T-rexen dyker upp första gången. Skakandet i vattenglaset, och regnet och mörkret. Jag skrek rakt ut i biomörkret och får fortfarande rysningar. Och fortsättningen när Moulder och Dr Sattler räddar Dr Malcom vid bilarna och T-rexen dyker upp igen. Jag har glömt hur jävla livrädda de är, de bara skriker rakt ut i vild panik. »Objects in the mirror are closer than they appear«, står det på backspegeln. En klassiker.
- Lex datorhack för att slå på all elektronik igen. »It’s a unix-system, I know this.« Så retro med sökandet i en skog av mappar.
- Köksscenen. Fortfarande en av mina läskigaste scener nånsin. Att bli långsamt jagad i ett storkök av velociraptorer.
- Dr Sattler som ska sätta på strömmen igen i en bunker och djurskötaren blir nedjagad av raptorerna. Så nervigt stressig scen, och Laura Dern får vara hjälte.
- Glassätarscenen. Har för alltid gjort att jag associerar depp med glass. Hammond sitter i sin tomma matsal och äter glass direkt ur paketet och deppar. Dr Sattler skäller ut honom förtvivlat innan hon uppgivet sätter sig ned och äter glass hon med.
De fem bästa replikerna:
- »Life will find a way.« Matematikern Dr Malcom luftar sina tvivel angående det smarta i att ta fram livsfarliga dinosaurier, även om man ser till att alla är av honkön.
- »Clever girl.« Viltskötaren Mouldon blir överlistad av sina raptorer.
- »A-a-aa - you didn’t say the magic woord!« - Nedrys dator goes banans på 90-talsvis när nån annan än honom själv försöker ta sig in i den.
- »Your scientist were so busy figuring out if they could, that they never thought if they should.« Dr Malcom igen.
- »Dinosaurs eat man – woman inherits the earth.« Dr Sattler.
Bubblare på bäst:
Samuel L Jackson som (nedtonad för att vara honom) rökande datoringengör. Han blir tyvärr äten, och hans arm faller ned på Dr Sattler i en ljuvlig skrämselscen, där hon tror att han lägger armen på hennes axel. Det är dock _bara_ hans arm. Resten har blivit äten av hungriga raptorer.
Konstiga grejor: De har giftspottande dinosaurier men inga lås på bilarna? Är inte det lite knäppt?
Fina grejor:
- Hur jobbigt det är att göra nånting överhuvudtaget med datorer som är från tidigt nittiotal. Att stänga av lyset på de elektriska bilarna skulle lamslå delar av datornätverket. Att de har en glitzlist - och den dagen har de upptäckt 151 fel som måste rättas till.
- Dr Sattler som gräver i jättehög med dinobajs. »That is one big plie of shit.« (Dr Malcom, vem annars.)
Saker jag glömt:
- Att det ju är Dennis Nedrys fel att allt går åt helvete. Han stänger ju av allt för att kunna stjäla embryon och orsakar att alla monsterdinosarna slipper ut.
Jurassic Park håller fortfarande. Den är faktiskt en fröjd att se om. Gör det du med.
Jurassic Park visas på TV6 i kväll kl 21:30.