Komikern och tv-stjärnan Jim Gaffigan förmedlar här på 27 sekunder den tvingande känsla som manat fram följande text. Det är bäst att ni låter honom inleda. Det blir roligare så:
För ingen orkar väl läsa ett enda ord till om True Detective 2 vid det här laget? Ändå finns det en grej vi bara måste tala om. En sak som ingen har nämnt. Detta något som kanske inte är viktigt och som likväl inte går att glömma. Om detta ting må undertecknad berätta. Så i hopp om att lösgöra en tilltagande foliehatt vittjar vi nätet likt en manisk Lisbeth Salander och finner äntligen bevis för att den där grejen verkligen har någon form av relevans. Visserligen enbart i en mycket obskyr Reddit-tråd, men ändå:
Personen som dragit i gång den tunna tråden är, precis som vi, intresserad av den silverbägare som den onde borgmästaren ständigt sippar sina safter ur. Hen vill veta exakt vad det är för något och vem som tillverkat den. Svaren låter inte vänta på sig:
Inledningsvis kategoriseras borgmästarens bägare som ett funktionellt köks- och barredskap. Men så, i det tredje inlägget, händer något annat. Avsändaren »HelloSchumann« bär nämligen på en vag känsla av att bägaren har med Chessani som rollfigur att göra. Fritt översatt uttrycker hen det så här:
»Först trodde jag att han bara älskade sin sprit, men nu är jag av den åsikten att han suger på något trippigt […]«.
Knarkjuice i borgmästarbägaren? En förgiftad kalk som yttre bild för Chessanis korrupta inre? Det verkar ju högst troligt. Men fortfarande tycks ingen mer än vi intresserade av bägaren som ett GFO – Genialt Filmiskt Objekt.
Det kan verka orimligt att koncentrera sig på en så liten detalj som en cocktail-shaker i rostfritt stål – men det är ju så ofta detaljerna som gör hela skillnaden. Att någon har orkat bry sig om att utnyttja det filmiska berättandets magiska möjligheter att ladda enskilda objekt med suggestiv dragningskraft. Det där som lyfter döda ting till medskapande, atmosfäriska och högst levande höjder.
Vad vore exempelvis Wild at Heart utan ormskinnsjackan?
… Badlands utan jeansjackan
… Twin Peaks utan Diane
… eller Kill Bill utan den referenstyngda Kung Fu-dräkten
En stol är en stol. Ställ stolen på en teaterscen och se! Stolen kan laddas med nya betydelser. Den kan föreställa en tron eller en toalett. Det är upp till scenberättelsen och oss som tar del av den att gemensamt skriva ett kontrakt som gör detta förhållande gällande. Filmiskt berättande skiljer sig på så vis från teaterscenens. Här är kontraktet om sakernas tillstånd redan påskrivet. Klart och betalt. Det sker ingen förvandling inuti oss, det sker en upphöjning av det vi ser framför oss.
Vi kan alltså inte invända och skrika mot skärmen att »Det där är ingen stol!« Det är meningslöst. Men om filmskaparen är skicklig kan ett ting vara sig självt nog och ändå fullkomligt avgörande som meningsfullt och medskapande medel i berättelsens inre. När vi minns filmer minns vi inte bara dialoger, rörelser och känslor. Vi bär också med oss alla saker. Barlast. Bråte. Laserpistoler, rosor, solglasögon, klackar, axelvaddar, kostymer och visitkort. Små mytologiska ting. Filmvetare kan dissekera dem bäst de vill. Sätta in dem i sammanhang utanför filmens värld och göra dem till symboler för än det ena än det andra. Men vi som bara tittar, vi bär dem runt halsen som ikoner utan kod. Silver för skator.