»Kaninkokare.« Vetefan om uttrycket har satt sig härhemma, och tråk-SAOL vägrar år efter år ta in det. På engelska däremot ger »bunny boiler« 337 000 Google-träffar och är ett vedertaget uttryck för en person som efter att ha blivit dumpad vägrar släppa taget och blir en jobbig stalker. (Det låter bättre på engelska förstås, på svenska ligger det lite för nära det oerhört trista vardagsordet »vattenkokare«).
Nu är det snart 30 år sen begreppet lanserades av Farlig förbindelse, Adrian Lynes sex-chiller från 1987, som är kvällens nattfilm på SVT. (»Nattfilm« är SVT:s namn på filmer som börjar hisnande 23:05, efter både helgmålsbönen och Landet runt, för människor som vill leva på gränsen.)
Ni minns kanske hur det var: en framgångsrik och lyckligt gift advokat på Manhattan vid namn Dan Gallagher (Michael Douglas) känner trots allt att kuken ska ha sitt och inleder en glödhet affär med den vrålsexiga och klart försigkomna förlagsredaktören Alex Forrest (Glenn Close). När Dan försöker avsluta det djuriska vänsterprasslet och återgå till tryggt familjemys är Alex inte alls med på noterna, och det härliga ligget blir till en klängig och labil mardröm som hotar rasera hela hans liv.
Från mysig romcom…
…till blodig slasher. Jäkla fruntimmer!
I oktobernumret av Empire får Lyne, Douglas, Close och flera andra av filmens nyckelpersoner prata ut, och som nästan alltid när det gäller framgångsrika filmer var vägen dit förvånansvärt lång och krokig. Alla filmstudior nobbade manus eftersom de inte såg att det fanns någon lämplig hjälte att heja på – både Dan och Alex kändes som dåliga människor som ingen publik skulle kunna tycka om. Ett tag var Brian De Palma kontrakterad som regissör, men enligt manusförfattaren James Dearden ville Brian ha in fler slasherelement: i en manusversion sprang Alex runt i kabukimask på Halloween med en fet förskärare och gjorde grannskapet osäkert. (Vilket faktiskt låter rätt mäktigt.)
De Palma ville dessvärre inte ha med Douglas (vid det laget ännu inte filmstjärna) som han tyckte var för osympatisk, någott som Douglas långsint nog aldrig förlåtit De Palma för, trots att De Palma försökte vända ett blad på en fest tjugo år senare då Douglas bara »Brian, it's too late.« (Snålt.) Men producenterna kämpade för Douglas som blev kvar, och britten Adrian Lyne plockades in som regissör, bra på sex i motljus efter hits som Flashdance och 9 1/2 vecka.
Fuck diz shit, nu gör jag De omutbara istället.
När Farlig förbindelse släpptes blev den en totalsnackis som fick fölk att gå man ur huse – alla ville se den omtalade rafflet om sex, otrohet och galenskap, som senare blev sex(!)faldigt Oscarnominerad och det årets internationellt mest inkomstbringande film. Men Farlig förbindelse fick också massiv kritik för att vara antifeministisk – här hade vi en framgångsrik och självsäker singelkvinna med aggressiv sexualitet som snärjde medelklassmannen och fick betala ett högt pris för sitt lömska försök att förstöra familjeenheten, mitt under den ärkekonservativa och family values-hyllande Reagan-eran. I sin kontroversiella Backlash: The Undeclared War Against American Women några år senare tog Susan Faludi filmen som ett exempel på manssamhällets och populärkulturens negativa reaktion mot frigjorda kvinnor, som i slutändan måste bestraffas så att staus quo behålls.
Det ska bli spännande att se om filmen med dagens ögon, jag har inte sett om den sen det begav sig. Min kärlek till Michael Douglas har på senare år gått från guilty pleasure till bara pleasure, men han hade ju en fascinerande svit av klart tveksamma roller som briljant men överkåt man som hotades av sexiga och farliga (rentav mordiska) kvinnor i tden svårslagna trojkan Farlig förbindelse, Basic Instinct mot Sharon Stone (1992) och Skamgrepp mot Demi Moore (1994).
I Empire-intervjun är samtliga inblandade föga förvånande inte alls sugna på att erkänna filmen som en reaktionär hyllning till Reagan-erans kärnafamiljsideal. James Dearden menar att filmen på ett lyckosamt sätt fångade zeitgeisten, där rädslan för AIDS och feminismen skapade en motreaktion. Men tycker samtidigt att det var befängt att filmen tolkades som en attack mot kvinnor.
Frågan är om vi ser med annorlunda ögon på Alex idag? Vi är ju lyckligtvis mer tillåtande mot kvinnliga rollfigurer som både tar plats och är metalt labila. Kanske ser vi henne idag mer som en borderline-person än som ett hämndlystet freak? Glenn Close (som fick sitt massiva genombrott genom filmen) tänker mer att Alex har en backstory där hon själv varit utsatt för sexuella övergrepp, och säger såhär idag:
I was playing a very specific character. You don't play a generality. You don't play every single working woman. She just happened to be single. She just happened to have a job in publishing. So when the feminists were so against her it was kind of a shock to me. It touched a tender nerve. It was perfectly placed for where our culture was at the time."
Den berömda kaninkokningen då? Adrian Lyne avslöjar något som aldrig skulle hänt om filmen spelats in idag: kaninen var äkta.