Texten innehåller spoilers för säsong 5, avsnitt 5, Better Call Saul.
Är det bara jag, eller är säsongens vinjett av Homeland ovanligt avslöjande? I stora drag har vi ju genom förtexterna fått den första halvan av säsongen serverad för oss – även om vi kanske inte genast förstod det när premiären sändes för en månad sedan?
Nyhetsröster på tyska som berättar om flyktingströmmarna norrut genom Europa från kaoset som sliter sönder Syrien, Carrie som säger att hon trodde hon lämnat allt det här bakom sig, ny nyhetsröst om att det pågår ett informationskrig på nätet, hackare nämns och Edward Snowden syns i bild och får uttrycka sin besvikelse över Ryssland, nakna kvinnor skymtar i bås framför videokameror på en porrklubb, Carrie korta sejour som gentrifierad cyklande småbarnsmamma, Sauls bittra röst som säger att han trodde att de skulle kunna förändra världen, en svart huva som bryskt dras över ett huvud och någon som förs bort, Quinn som konstaterar »Carrie will never be free«, fotot som tas på hennes blodinsmorda, låtsasavrättade kropp, och hennes röst på bristningsgränsen när hon säger »Spend my life on the run, give up my daughter?« följt av klipp på Carrie iförd den svarta peruken, oroligt flackandes med blicken mellan människor som hastar förbi henne på en S-bahnstation. Och så den avslutande dialogen: »Who's after me?« »So many people, so much blood on your hands«.
»Who's after me?«
»So many people, so much blood on your hands.«
Även om det så klart inte går ner på detaljnivå får vi ändå de breda penseldragen och vändningarna serverade oss – Syrienkonflikten som bas för händelserna och det Wikileaks- och Snowdenliknande avslöjandet av USA:s hemliga och lagvidriga ageranden, twisten att det är Carrie som är måltavlan och inte de hon jobbar för, att hon måste gå under jorden för att skydda sina närmaste, jagad av till synes alla. Med tanke på att vi lever i en sådan spoilerkänslig tid är det både förvånande men också härligt att de vågar. Det fanns där rakt framför näsan på oss redan från start, bara vi var redo att se det.
De tre första säsongerna av Homeland hade i princip samma vinjett, som dels tecknade en allmän bild av en växande övergripande och känsla av utsatthet inom det amerikanska underrättelseväsendet och sedan fokuserade på Carrie och Brody, några lösryckta citat som yttras byttes ut andra och tredje året, men bilderna var desamma. Fjolårets vinjett var likt årets även den mer säsongsbetonad och bestod av nya bilder, även om Brody fortfarande spökade och hans allra sista ord till Carrie, »I have to say goodbye now«, avslutade förtexterna. Däremot upplever jag inte att fjolårets vinjett alls i samma utsträckning serverade berättelsen som den gör i år.
Med tanke på att vi lever i en sådan spoilerkänslig tid är det förvånande men också härligt att de vågar. Det fanns där rakt framför näsan på oss från start, bara vi var redo att se det.
Veckans SVT Play-avsnitt satte för övrigt äntligen spelpjäserna på rätt plats igen, tycker jag. Klart att Carrie och Saul inte kan hålla på och vara fiender, jag blev helt hjärtnupen över hur snabbt han kom joggande (!) efter att Carrie skjutit in deras hemliga nödsignal i form av ett Black Jack-tuggummi under hans hotellrumsdörr. Äntligen kan det bli åka av! Ja, bara Quinn slutar gnälla också och ser till att få lite vård i stället för att försöka komma på kreativa sätt att ta livet av sig utan att hans kropp ska kunna hittas. Han är ju Quinn för bövelen, hur svårt ska det behöva vara att få fatt i en läkare som inte ställer några frågor?
Och avsnittets geniala namn för den delen – Better Call Saul. Det är ju trumvirvelsnivå på det.
Homeland sänds på SVT Play med en dags fördröjning från USA, och en vecka senare på vanliga SVT.