Förra Bondfilmen Skyfall drog in över en miljard dollar i biointäkter, vilket gör den till den mest inkomstbringande hittills. Som Bondfan blev jag dock gravt besviken. Den enda gadgeten – vad kan jag säga, jag gillar prylar – var en pistol som kunde känna om det var Bond eller inte som höll i den. Lamt! Jaja, Aston Martin-bilen från Goldfinger var med också men den har vi ju redan ooh:at och aaah:at färdigt om. Det gjorde vi ju redan som barn! Efter Skyfall tvivlade jag på att jag någonsin mer skulle bli Bondpepp men i takt med att Spectre-premiären närmade sig väcktes mitt, troligen latenta, intresse igen, främst av två anledningar:
- Dave Bautista. Vem det är? Det är ju Drax the Destroyer från Guardians of the Galaxy! Ni förstår väl Stor-gruntig-kille-i-Bond-peppen?! Kan ju bli nya Jaws!
- Christoph Waltz. Vem som helst förstår ju att han som klippt och skuren för att spela Bondskurk.
I Spectre jobbar regissören Sam Mendes med filmfotografen Hoyte Van Hoytema så ni förstår väl hur snyggt det är? Tänk nu ännu ett hack snyggare så hamnar ni rätt.
Filmen börjar med en scen med känslan av en enda lång tagning (men det var nog minst ett klipp, om man ska vara petnoga) i Mexico City på De dödas dag. I Spectre jobbar regissören Sam Mendes med filmfotografen Hoyte Van Hoytema så ni förstår väl hur snyggt det är? Tänk er nu minst ett hack snyggare till så hamnar ni rätt. Inledningsscenen är grym.
Men – redan under den grymma inledningsscenen känner jag en närmast avslagen inställning till Daniel Craig som James Bond. Det är något med hans utstrålning – och inte minst hans gångstil – som känns mer »Manc« än Bond. Jag gillade honom så mycket mer som skäggig halvskabbig snickare i The Mother. Kanske är det så att Craig är mer Working Class Hero-Bond än självaste Sean Connery, medan min favorit är aristokrat-Bond – Roger Moore.
Vinjetten är lite mindre gubbsjuk än förr men så tråkig, långt ifrån så bra som vinjetten till en annan Daniel Craig-film. I versen påminner filmens vinjettlåt, Writing's on the Wall, lite om Michael Jacksons Earth Song. Det är det enda som är bra med den.
Efter introt är det klassisk Bondaction för hela slanten. Som vanligt åker de typ jorden runt och som vanligt har storskurken kavaj med kinakrage. Den obligatoriska biljakten är föredömligt oengagerad och mellanbossen Bautista är verkligen en ny Jaws. Härligt! Det har blivit lite av en snackis att ena Bondbruden, Monica Bellucci, är äldre än Craig. »Jämnårig«, sa Craig och känns ganska rimligt. Hon är född 1964, han 1968. Den andra Bondbruden, Léa Seydoux, är däremot 17 år yngre än Craig, om man nu ska vara ålderspetig. Christoph Waltz får lite för lite utrymme. Eller, kanske inte, men han hade gärna fått ta ännu mer plats. Sherlocks Andrew Scott gör nästan en variant av sin Moriarty. Eller om det bara är jag som har svårt att se honom i någon annan roll? Efter att ha sett och tokgillat Paddington har jag blivit stormförtjust i Ben Whishaw så inte mig emot att Q dyker upp då och då.
Innan jag glömmer – en knasig översättning fastnade i minnet. När »drönare« (»drones«) nämndes första gången översattes det till »knegare«. Eh?
Allt som allt gillar jag Spectre mycket mer än jag gillade Skyfall men som »Bondfilm« beaktad har den inte en chans mot senaste Mission: Impossible-filmen eller mot någon av de första tre Bournefilmerna. Daniel Craig har visat tydligt ointresse att spela Bond igen men jag ser ingen självklar kandidat att axla rollen. Har ni något förslag? Och – vem är din Bond?
Spectre har biopremiär i dag.