Clik here to view.
Inne på en amerikansk diner står tv:n på. På nyheterna rapporteras det om hur ett plan räddades från att krascha tack vare en flygande superhjälte. En kvinnlig sådan.
En medelålders servitris stannar till:
»Can you believe that? A female hero! It’ll be nice for my daughter to have someone to look up to!«
Vilken pik!
Ja äntligen finns hon. Den nya hjälten som servitrisen blir så glad över är Supergirl, kusin med Superman, och scenen jag just beskrivit är från pilotavsnittet från amerikanska kanalen CBS nya Supergirl.
Som bekant skickades Superman till jorden när hemplaneten Krypton exploderade. Mindre känt är att hans tolvåriga kusin Kara Zor-El skickades med i en annan farkost för att beskydda honom. Saker och ting går inte riktigt som planerat, Kara fastnar i ett sådant där vagt scifi-hål i rymden där lite allt möjligt kan hända – i det här fallet försenar det hennes ankomst med 24 år.
Tio år senare jobbar den anonyma Kara på en dagstidning som hämta kaffe-slav åt en magnifik Djävulen bär Prada:esque Calista Flockhart i rollen som den iskalla chefredaktören Cat Grant.
Lillkussen är nu stor och bekämpar brott i Metropolis, och han bestämmer att Kara sätts i ett trevligt fosterhem. Hon lär sig att dölja sina krafter (»conceal – don’t feel«!) och tio år senare jobbar den anonyma Kara (Melissa Benoist) på en dagstidning som hämta kaffe-slav åt en magnifik Djävulen bär Prada:esque Calista Flockhart i rollen som den iskalla chefredaktören Cat Grant.
Det är ett knökfullt pilotavsnitt, med material för en hel långfilm. Men Supergirl klarar av det förvånansvärt väl, även om det går lite väl snabbt för Kara att ha dåligt självförtroende – få självförtroende – förlora det – och finna det igen. Jag applåderar den smarta lösningen för att kunna presentera ett Monster of the Week där samtliga har ett horn i sidan till Kara: när hennes farkost störtade från Krypton till jorden drog den med sig ett stort svävande fängelse proppat med Kryptons mest illvilliga värstingar (skrattretande megaonda. Längtar efter lite humor i stil med Joss Whedons Loki.). Vem satte dem i finkan? Karas mamma, som var domare. Nu blir det hämnd!
Närvaron av dessa ondingar har lett till ett slags anti-utomjording-CIA som likt alla hemliga styrkor på tv håller till i något slags omysigt underjordiskt rum med stora skärmar på väggarna. Chefen där tror inte på Kara, medan Karas syster, toppagent, stöttar henne. Den visan kommer bli trist i längden, och de där salarna under jorden som desperat försöker att inte se ut som en tv-studio, med sin hemliga Men In Black-personal har vi sett ett antal gånger förr.
Med sin direkta hälsning till hela film- och tv-branschen, så hymlar Supergirl inte med sitt feministiska tema.
Tillbaka till scenen jag inledde med att beskriva. Med sin direkta hälsning till hela film- och tv-branschen, så hymlar Supergirl inte med sitt feministiska tema. Piloten är pepprad med likadana icke-subtila budskap.
Skurk: »On my planet – females bow before males!«
Kara: »This is not your planet.«
Eller:
Chefen på anti-alien-enheten: »She’s not strong enough«
Karas syster: »Why – because she’s «just a girl»?«
Och varför inte?! Det här är en serie på en mainstreamkanal, riktad mot ungdomar. Skit i nyanser! Jag ville jubla varje gång det kom ett girlpower-statement! Att det är Karas mamma som är av betydelse för storyn, att enda gången Kara behöver räddas är det en kvinna som gör det, att mer än halva casten är kvinnlig (samma sak med både författare och producenter) att det är en heterosexuell man som syr Karas superhjältedräkt.
Blinkning till alla sexistnördar som under årtionden älskat att teckna Supergirl i opraktisk strippdräkt: Kara vägrar att ha på sig den första alldeles för avklädda versionen av dräkten: »I’m not flying around saving people in this thing!«:
Clik here to view.
Ändå mer påklätt än den mesta fanarten…
Som alla kvinnor vet: vi tävlar inte på samma villkor som männen. Det blir Kara också påmind om, om och om igen. »You wanna help? Go back to getting someone’s coffee.« eller »Fighting him (Superman) would be an honour. Fighting you is an exercise.« Inte undra på att Kara frustrerat utropar »I have the same powers as him! I can lift a bus, stop a bullet – I can fly!« Det är också Karas största problem, värre än den taskigaste alien-krigare: att trots ingenting förutom hennes kön skiljer henne från hennes berömda kusin, blir hon ändå oavbrutet nedvärderad.
När Karas opportunistiska chef kommer på namnet »Supergirl« opponerar sig Kara mot det här ständiga »tjej« som kvinnor i alla åldrar ofta nedlåtande kallas för:
»A female superhero? Shouldn’t she be called Superwoman? If we call her Supergirl, something less than what she is, doesn’t that make us guilty of being anti-feminist?«
Det som den här serien gör: uppvärderar det som kallas för »tjejighet« till något som kan vara minst lika kickass som en plågad Katniss eller en superseriös Furiosa.
Men Kara blir övertalad om att det inte finns något dåligt med att vara »tjej«, och det är lite det som den här serien gör: uppvärderar det som kallas för »tjejighet« till något som kan vara minst lika kickass som en plågad Katniss eller en superseriös Furiosa.
Som vi sett av Dark Knight-franchisen, Man of Steel, Gotham, Daredevil, och vad det ser ut som med nya Jessica Jones, står det i lagen att en superhjälteserie måste vara mörk för att uppnå någon slags kvalitetsstämpel. Därför är det så oerhört befriande att Supergirl inte är det minsta mörk. Denna snälla, vanliga, skojiga, bubbliga superhjälte med sin pinsamma crush på (den här as-hete Jimmy Olsen) är helt enkelt en frisk fläkt i tv-tablån så väl som i superhjältevärlden.
Och alla världens småtjejer har äntligen fått en kvinnlig superhjälte att se upp till.
Image may be NSFW.
Clik here to view.
Supergirl visas på amerikanska CBS. Oklart med svensk visning.