Vilken makalös tv-vecka! Platserna 1–3 är redan mer eller givna på en årsbästalista…
1. True Detective (HBO)
Ända sedan andra avsnittet har jag haft i åtanke att skriva en grej om de missförstådda kvinnorollerna i True Detective och hur serien egentligen är en elegi över fossila patriarkala strukturer, men… det kommer ju bara mer och mer emellan. Det senaste, fjärde avsnittet, Who Goes There, var ett skruvstäd av total spänning med klimax i en sensationell sex minuter lång sequence shot som Tobias gick in mer i detalj på här på TVdags i förrgår.
Just nu diskuterar vi på redaktionen mest ockultismen i serien – från Lovecraft till The King in Yellow – men givetvis återkommer jag (om man vågar hoppas på ett mellanavsnitt någon gång?) till det genuspolitiska.
2. Banshee (FX)
Egentligen en given etta vilken annan vecka som helst utom den när True Detective går ut med årets mest spektakulära scen… men även senaste Banshee, episoden The Truth About Unicorns, var förbluffande. I sammanhanget ett slags omvänd chockepisod, då vi i stället för den sedvanligt eskalerande arketypleken och pulpnivån fick ett plötsligt återhållsamt, tyst, saktmodigt, urvackert avsnitt regisserat med självsäkerhet av svenske Babak Najafi (mest känd för kritikerhyllade Guldbaggevinnaren Sebbe) – med en dröjande filmisk kvalitet som mixade fransk nya vågen med hippie-auteurism från sent amerikanskt 1960-tal. Och med en poetiskt hotfull krypscen genom ett majsfält som hade nästan lika mycket cineastisk pondus som långtagningen i True Detective.
3. Babylon (Channel 4)
Danny Boyle har producerat och regisserat den 75 minuter långa pilotepisoden av Jesse Armstrongs och Sam Bains (Peep Show, Four Lions) nya polisserie om hur man löser inte så mycket själva kriminalfallen som mediebilden kring dem… Jag skrev mer utförligt om serien här i går och kallade den rentav för en 2010-talets The Wire.
4. Ettor & nollor (SVT)
Det känns som jag dött och hamnat i de orättfärdigt sågades tv-himmel där TV4:s missförstådda Labyrint fått en andrasäsong.
Den bästa, roligaste, viktigaste nya svenska dramaserien sedan just Lars Lundström-serien från 2007. Här är min och Björns stora premiärrecension från i söndags.
5. The Following (Fox)
Förra veckans sista minut fortsatte med fem fantastiska slutminuter den här veckan. De här nya cliffhanger-vändningarna påminner närmast om game-changer-grejerna i 24…
Visst är serien fortfarande skräp, men numera i ordets allra bästa bemärkelse: seriöst kuslig, där lustmördandet, så som det fått pseudolitterär gestalt av Joe Carroll, nu sipprat in i hans följare på djupet. Det vill säga, vi har fått se det fästa psykologiskt. Återföreningen mellan Emma och Joe var smått skakande. Undrar vad som händer med henne när bomben briserar? Jag talar naturligtvis om Joes nya följeslagare, styvdottern som numera är en moderslös mördare…
6. Inside No 9 (BBC)
Äntligen en ny mörk komediserie av The League of Gentlemen- och Psychoville-duon Steve Pemberton och Reece Shearsmith. Fristående 25-minutersberättelser på kammarspelsnivå, med den sammanhållande tematiken att varje story utspelar sig bakom någon typ av dörr markerad med en nia. Premiären var en nattsvart liten pjäs som tog form i en överbefolkad garderob, med ett rysarslut. Tänk Lars Norén-rewrite/regi av Alfred Hitchcock Presents och Roald Dahls Tales of the Unexpected.
7. Looking (HBO)
Gayfestivalen ute på gatan, helgjobb inne på ett avfolkat spelkontor, flirt med chefen… och så vindlar sig dagen vidare mot kväll och klubb, där Patrick vågade sig fram till Richie igen. Den försiktiga närheten skildrades urfint av Jonathan Groff och Raúl Castillo.
Och Doms klumpiga men charmiga finansieringsfiskande långlunch med Scott Bakulas blombutiksägare – jag älskade Bakulas sätt att avväpna Doms tafatta försök med upprepade »what is this?!« och sedan ändå forsätta vara så avslappnad och vänlig.
8. Broad City
Ännu en lååång, fnattig, febrig, fruktansvärd dag i Abbis och Ilanas försvinnande menlösa cityliv. Det kanske mest energialstrande i denna unika komediserie är friktionen mellan hur obetydliga de är på statusarenan och samtidigt hur hutlöst hemtama de är i 20-something-New York.
En rollgestalt man först känner att man verkligen inte ska gilla, gymägaren som är Abbis chef, är förresten min favorit just nu – han är ju så otroligt snäll. Visst, godheten är ett hälsolivstilsmanér, men jag älskar de här telefonsamtalen han så gärna har med Abbi. Det känns som han kommer att få ta lite mer plats i någon episod och att serieskaparna kommer att bekräfta min warming-up till honom.
9. The Fosters (ABC Family)
Oerhört fin uppföljning av det tragiska som hände i slutet av förra episoden. Och så karakteristiskt för denna serie att så följsamt väva in tematiken kring föräldrars död med en fasförskjutning både i tid och över generationsgränser. Ett av de mest välkomponerade avsnitten hittills, med en perfekt slutnot i snöfall och drömreplik.
10. The Moodys (ABC, Australien)
Australiens favorit-tv-familj kickade i gång andra säsongen stenhårt när de skulle fira Australia Day. När de slagit sig ner på »the perfect spot« ovanför stranden kommer en aboriginfamilj och säger att de har snott deras favoritställe. På ytan uppstår ett korkat tjafs mellan två familjer (men jag älskar att aboriginpappan säger att de skiter i Australia Day, de brukar sitta här varannan söndag, bara…), men det som är typiskt Moodys är förstås att de på allvar käftar om »vem som var här först« med aboriginer…
Och naturligtvis slutar det med flaggbränning (av båda Australiens och aboriginernas respektive flagga; men ingen menar egentligen något med det – typiskt Moodys!), slagsmål (dock internt i Moodyfamiljen, som vanligt) och ett försök till »medicinsk« urinering på ett bensår.
The Moodys är ojämnt men sammantaget – inklusive såpatonen emellanåt, den suveräna musiken och ett stort »heart on the sleeve« – oemotståndligt. Serien ska förresten göras i USA-version i år. Ska de göra ett sånt här Independence Day-avsnitt vet jag inte ens om jag vågar titta.