SVT:s Kobra har fått nytt huvud och ny kostym, eller hur man ska se det. Kristofer Lundström har fått programledarsällskap av Lina Thomsgård, och programmet har fått en ny grafisk form. Den senare känns lite sådär medvetet hemmasnickrad men varken stör eller höjer särskilt mycket.
Jag hoppas att de gör mer av parhästarna framöver, för bra interaktion kan ge mycket, men här är det nästan som en snabbinspelad trailerpuff som går mellan två andra program.
I augusti skrev Jimmy om att Lundström såg fram emot det nyskapande i att för första gången testa en programledarduo – men jag måste erkänna att inte heller det vare sig stör eller höjer. Det märks knappt. De två sitter tillsammans någon minut i början och någon minut i slutet, och ungefär berättar vad programmet ska handla om och sen vad det har handlat om. Deras som hastigast resonerande dialog bidrar ytterst lite, och i övrigt är det som vilket program som helst där inslag görs av olika reportrar. Jag hoppas att de gör mer av parhästarna framöver, för bra interaktion kan ge mycket, men här är det nästan som en snabbinspelad trailerpuff som går mellan två andra program.
Thomsgård hänger i alla fall på New York Fashion Week med Madeline Stuart, en artonårig modell med Downs syndrom. Lundström hänger i Rågsved med Adryan Linden, aktivist som menar att funktionshindrade borde klassas som en egen folkgrupp och få de skydd som då medföljer. Proportionerna känns lite skeva i programmet, det läggs för mycket tid på Madeline som sminkas och går omkring i korridorer och för lite på faktiska frågor och resonemang. Linden kunde ha fått en följdfråga eller två.
Programmet har fått rubriken »Vem får synas«, och på hemsidan avslutas avsnittsbeskrivningen med »Är det så att de som får synas också är de som får finnas?« och jag tänker genast på SVT-serien Den som får finnas som fick byta namn och ta bort ett »inte«. För det som programmet försöker avhandla men inte riktigt biter tag i är ju följdfrågan: Hur får de synas? Hur får de finnas, på vilka premisser?
Madelines mamma frågar retoriskt om vi tror att hon skulle få vara modell om hon inte hade Downs, en normalbyggd tjej på en och femtio. I princip alla modeller som ligger utanför normen och tar plats på catwalks är där uttalat just därför. Det finns plats för de som passar den snäva normen, och för de som ligger långt långt utanför den – och då ska det vara hela poängen med att de är med. Mångfald kan inte handla om några få som är jätteannorlunda som kontrast, men det blir ofta så, framför allt i underhållningsbranschen.
Linden säger först och Thomsgård ekar sen att visst, hon utnyttjas, men det gör ju alla i den där världen – men sen problematiseras inte det vidare alls. Det bara konstateras.
Mamman menar vidare att det viktiga är att man får se funktionsvariationer, att de avdramatiseras och normaliseras, och det kan jag ju hålla med om – men då kanske det också behövs att de inte alltid ska flaggas och markeras som annorlunda. Just catwalken är förstås inte rätt ställe att göra något subtilt och oannonserat, men det hade nog gått att åtminstone ta upp några andra exempel på vem som får synas, och var, och hur.
Sen tar programmet plötsligt slut. »Nästa gång« säger Kristofer Lindström och jag hajar till och undrar om Kobra alltid har varit en kvart långt men nej, det var visst trettio minuter som gått. Var det längre förut? Var det mindre fluffigt? Är det jag som romantiserar min ungdoms samhällsmagasin?