Jag undrar om Shonda Rhimes är stolt över vad hon har skapat. Eller – det är klart att hon är, hennes serier är extremt beroendeframkallande och jag följer flera av dem med förvånansvärt ihållande nöje – men jag undrar hur hon ser på den effekt hon haft på det amerikanska tv-landskapet det senaste halvdecenniet. Med hennes nästan perfekta gehör i skarven mellan såpoperan och det mer traditionellt seriösa tv-dramat i Grey's Anatomy kombinerat med de hysteriska plot-twistarna i Scandal och How To Get Away With Murder, känns hennes skapelser ofta lika utstuderade i publikfrierimaximering som en bombastisk Michael Bay-film (och jag menar det som beröm). Många känner sig manade att kopiera konceptet, men få lyckas.
Precis som i How To get Away With Murder rör vi oss här i två tidsplan.
Hur pass väl Joshua Safran som skapat Quantico läst Shonda Rhimes manualbok återstår att se, men att han fått tag på ett exemplar och gett sig fanken på att kopiera henne så bra han kan står bortom allt tvivel. Särskilt How To get Away With Murder står i skottgluggen, tyvärr utan att det finns någon med Viola Davis lyskraft och tyngd som kan ge serien ett nav att snurra sina galna vändningar kring.
Precis som i How To get Away With Murder rör vi oss här i två tidsplan – dels ett nu där ett bombdåd precis jämnat Grand Central Station i New York med marken och där den nybakade FBI-agenten Alex Parrish vaknar upp i ruinerna och snart står som huvudmisstänkt, och dels ett då nio månader tidigare där samma Alex tillsammans med ett gäng andra tjugonåntings börjar på FBI-akademien i Quantico. Grundupplägget är rätt enkelt – Alex måste fly undan rättvisan (titeln på pilotavsnittet är Run) och samtidigt genomföra en egen undersökning genom att i detalj minnas allt som hänt under utbildningen, eftersom det verkar som att en klasskamrat till henne ligger bakom terrorattacken.
Tempot är högt, scenerna växlar ständigt mellan då och nu och alla hennes klasskamrater har likt Alex själv minst en mörk hemlighet som de gör sitt bästa för att dölja. För trots att det flera gånger under de inledande avsnitten (Kanal 5 har gett oss tillgång till de tre första) påpekas hur otroligt väl det här gänget har gallrats och utvärderats innan de släppts in på den prestigefyllda utbildningen, så sitter de alla på fascinerande mängder opassande bagage, samtidigt som det verkar som att FBI:s ledning just detta år bestämt sig för att genomföra flera sociala experiment bland studenterna, och därtill planterat mullvadar som ska hålla särskild koll på vissa. Det är en rejäl konspirationssoppa där det enda vi ska vara säkra på är att vi inte kan lita på något. Business as usual, med andra ord.
Med det sagt vill jag inte påstå att Quantico saknar underhållningsvärde, för det har serien absolut. Av de större nykomlingsdramer jag hunnit se denna höst har Quantico störst potential att överleva sitt första år, det är lättsmält Shonda Rhimes-tv utan de karakteristiska monologdialogerna som ibland kan vara ack så irriterande men som samtidigt gör att man aldrig hinner hämta andan och därmed bidrar till att hålla tempot uppe. Här saknas det, och det märks faktiskt förvånansvärt mycket.
Det är en rejäl konspirationssoppa där det enda vi ska vara säkra på är att vi inte kan lita på något. Business as usual, med andra ord.
Att det inte finns någon med Viola Davis-tyngd som styr upp de intrigerande och armbågande FBI-studenterna gör att serien blir rätt blek personlighetsmässigt. Visst finns här en ärrad FBI-ledningsduo med romantiskt förflutet som ska hålla kidsen i schack – Josh Hopkins som spelar mannen i duon ser därtill nästan exakt ut som Viola Davis How To get Away With Murder-make Tom Verica – men de är också rätt färglösa. Bollywoodstjärnan Priyanka Chopra som i och med Alex Perrish-rollen gör sin stora USA-debut är visserligen såväl bra som karismatisk, men hennes rollfigur är än så länge rätt stelt skriven, och det irriterar mig att hennes omgivning ständigt pratar om henne som som en enorm begåvning vars like FBI-akademien aldrig sett, men att det sällan visas i ord och handling mer än genom att de som omger henne verkar vara rätt ordinära.