Vad är egentligen naturligt när det kommer till fiktiv tv? Hur skildrar man på bästa möjliga sätt en allmän sanning, om det nu är det man är ute efter, via en kameras filter, utan att det blir löjligt? Kanske är verkligheten löjlig, eller kanske, klart den är. Och pinsam. Boys är både löjlig och pinsam. Precis som verkligheten.
Och precis som verkligheten är det här både bra och dåligt.
Man kan fnissa åt dialogen och skådespelarnas utsatthet framför kameran, då de kämpar för att finna sina karaktärers innersta kärna, motivationen till deras existens. Man kan göra tummen ner för det glassiga, svala bildspråket och det träffsäkra typsnittet på introtexten. Det är lätt att skratta högt åt pojkarnas musikkarriärer, Deras tidstypiska trevande snack om feminism, pornografi och hur män ska förhålla sig till kvinnor och vice versa. För att inte tala om alla styltiga prekära situationer.
Som två totalt världsfrånvända miffon söker de efter sanningen i bubblan, men aldrig så att den riskerar att spricka. Nej, de simmar fortfarande runt i mammas mage och njuter av livsångesten.
Vad man däremot inte kan göra är att förneka Boys underhållningsvärde. Det blir aldrig tråkigt att följa Victor och Leo på deras jakt efter den nya manligheten. Därmed inte sagt att man bryr sig om dem, för det gör man inte. Jag bryr mig mer om min brevbärare, och jag vet inte ens vem det är. Men jag är rätt säker på att han inte firar av varje brev med ett »fett najs« samtidigt som han kollar sig i fickspegeln och smeker sin skäggstubb. Det räcker för mig.
Victor och Leo badar tillsammans, de spökar ut sig i vidriga kläder, spelar vag pretto-pop, diskuterar kärlek och sex, ägnar sig åt tyngdlöst filosoferande, röker på, dricker öl och runkar. Allt är så tamt och osäkert. Som två totalt världsfrånvända miffon söker de efter sanningen i bubblan, men aldrig så att den riskerar att spricka. Nej, de simmar fortfarande runt i mammas mage och njuter av livsångesten.
Boys är en dramakomedi om den nya osäkerheten, manlig som kvinnlig. Om allt man tror är viktigt som ung, men som egentligen inte betyder ett skit, om man inte är ung.
Sorry, men det är så himla lätt att raljera över Boys och dess totala världslighet. Det är så lätt att man glömmer bort att man en gång varit ung själv. Suck. Den dåliga tonårspoesin, spyorna och … ja ni vet. I backspegeln sett är det ju patetiskt, men då var det ju på liv och död. Jag kan tänka mig att det är det här skaparna av Boys försöker förmedla – känslor på liv och död – och som de också lyckas med att förmedla, delvis.
»Boys är en skildring av två killar som söker en identitet i ett samhälle där mansrollen håller på att förändras.« Mer en skildring av livet som ung människa, för deras sökande känns inte. Vad än Victor och Leo tar sig för, känns det aldrig i magen. De skulle kunna bevista en begravning med öppen kista samtidigt som de dricker blaskig tysk lager och scrollar igenom Soundcloud. Softa liksom. Fett najs.
Och det är helt ok, jag är på.
Boys går att se på SVT Play.