Jakten på ett långlivat kvalitetsstabilt sjukhusdrama ger den amerikanska tv-världen aldrig upp. Flaggskeppet Cityakuten gled fram med tyngd i 15 säsonger och 331 avsnitt och lyckades dessutom vinna 23 Emmys under vägs. Sedan dess har många försökt, men få lyckats. House MD och Grey’s Anatomy har hittat trogen och uppskattande publik i långa perioder, enskilda försök har glänst till litegrann som Mercy och Trauma. Varje säsong finns en eller flera hoppfulla nykomlingar, de flesta illa dolda kopior av föregångarna men utan charmen.
Ett drömscenario vore att serien vågar löpa vidare på dokumentärens systemkritik mot amerikansk hälso- och sjukvård, och våga bli tydligt politisk. Sannolikheten för det lär vara rätt låg.
I år kan vi glädjas åt en lovande kandidat. I kväll får Code Black svensk premiär på Kanal 5 och av de två avsnitt som visats i USA hittills finns mycket gott att säga.
Serien bygger på en prisbelönt dokumentärfilm av läkaren Ryan McGarry som spelade in den under sin egen utbildningstjänstgöring på akuten vid Los Angeles County Hospital. Där finns en yta kallad C-booth som tar emot patienter med livshotande tillstånd; en yta av vissa kallad akutmedicinens vagga. Dokumentären följer unga läkares väg framåt i utbildningen på denna ytas kontrollerade kaos, och i den dramatiserade versionen har man lyckats behålla en hög grad av autenticitet.
Det görs till exempel genom att vårdmiljöerna tillåts vara rejält low-tech samt att flera huvudroller spelas av skådespelare som inte ser ut att extraknäcka som modeller. Marcia Gay Harden (Damages, The Newsroom), Luiz Guzmàn (Narcos, John from Cincinatti, Oz) och Raza Jaffrey (Homeland) ger stadga.
I piloten slipper vi också allt för mycket av den yxiga manusovanan att låta karaktärer berätta precis hela sin bakgrundshistoria för varandra. Istället får vi en lagom mängd ledtrådar och på vissa håll kan vi bara ana att säsongen framför oss ger utrymme för att bygga relationer och vändningar. Dock använder Code Black, liksom dokumentären, greppet att låta nybörjare förstå sig på akutens magiska värld tillsammans med oss tittare. Det funkar fint, och eftersom grundpremissen innehåller liv, död och svåra etiska beslut har de inledande avsnitten ett naturligt högt tempo att surfa på.
Förhoppningarna inför fortsättningen blir därför relativt stora. Ett drömscenario vore att serien vågar löpa vidare på dokumentärens systemkritik mot amerikansk hälso- och sjukvård, och våga bli tydligt politisk. Sannolikheten för det lär vara rätt låg. En fara i sjukhusdramasammanhang är lättheten att halka ner i de sentimentala, hjärtkramande dikena. Den faran löper även Code Black, och slutet av avsnitt två lutar sig illavarslande nära.
Men på helheten är detta det mest lovande i genren på mången god dag. Låt oss hoppas att patienten överlever.