I Jills veranda, Nashville har Jill Johnson hyrt ett hus i Nashville och bjuder in andra svenska musiker till sin veranda för att tillsammans utforska countrymusikens själ och rötter. Mycket har redan skrivits om programmets intelligenta och detaljrika produktion, signerad Agnes-Lo Åkerlind, den fantastiska musiken och de lysande valen av gäster som Titiyo, Kakan Hermansson och Rikard »Skizz« Bizzi. Det som på pappret såg ut som ännu ett ytligt kändis-möter-kändis-program visade sig vara något så ovanligt som ett utmärkt musikprogram med politiska undertoner. I de tre första avsnitten har countrymusiken och folket i Nashville använts som fond för att utmana både de medverkandes och tittarnas föreställningar om bland annat klass, rasism och sexualitet.
Det intressanta när både jag och andra har skrivit om Jills veranda, Nashville är hur lite fokus som hamnar på Jill själv.
Men kvällens avsnitt, där Marit Bergman gästar, innebär ett litet avsteg. Det blir faktiskt en välbehövlig andningspaus, där det dyks djupare ner i countryns historia. Den enkla röda tråden är att Marit söker låtskrivarinspiration efter flera års bortavaro från musikindustrin. Hon och Jill åker bland annat upp till bergskedjan Appalacherna där countryn har sina rötter bland de fattiga människor som bodde vid och inspirerades av Smoky Mountains. Det hela slutar med att Marit och Jill tillsammans med lokala musiker sjunger en inspirerad version av Can the Circle Be Unbroken (Bye and Bye), som gjorts mest känd av The Carter Family.
Det är ytterligare ett ytterst välgjort avsnitt, men i stället för laddade scener med homofoba Tea Party-tanter eller besök till platser med blodig rasistisk historia pratas det om tv-serien Nashville och spelas på legendariska Bluebird Café. Det blir alltså inget känslomässigt slag i magen och det är faktiskt ganska skönt som omväxling. Den största insikten avsnittet ger mig är att Marit och Jill borde göra mer musik tillsammans då deras röster låter fantastiska ihop. Jag hoppas faktiskt att Marit inspireras till att göra en hel countryskiva.
Men det allra mest intressanta med Jills veranda, Nashville – vilket märks även i allt som skrivits om serien – är hur lite fokus som hamnar på Jill själv. Programmet bär hennes namn och närvaro men ändå intar hon en ovanligt tillbakalutad roll. Det ovanliga är just att programmet inte utgår från programledarens utan från gästens perspektiv – och att Jills eget perspektiv snarare växer fram i form av nyvunna insikter. Varje möte hittills har gjort att Jill tvingats ifrågasätta sina medfödda privilegier.
I och med mötena med Titiyo och Kakan tvingas Jill inse att hon har medfödda privilegier som vit och heterosexuell.
Det görs tydligt redan i början av avsnitten att Jill inte har tänkt så mycket kring frågor rörande exempelvis ras och sexualitet. När hon möter Titiyo uttrycker hon att hon inte har tänkt på om det finns några svarta countryartister. I mötet med Kakan Hermansson erkänner hon att hon först tyckte att det var lite obekvämt att Kakan skulle framhäva sin lesbiskhet så mycket för att i slutet av avsnittet komma till insikten att Kakan tvingas »komma ut varenda dag« som lesbisk. Som så många som tillhör den vita heteronormen har inte Jill behövt tänka på de sakerna särskilt mycket då hon inte har utsatts för de förtryck som ickevita människor och hbtq-personer utsätts för dagligen.
Producenterna hade lätt kunnat klippa ihop programmet på ett sätt som framställer Jill som världens mest insiktsfulla person. Men de hade vett nog att förstå att det finns något intressant i mötet mellan den representativa okunnighet som Jill själv erkänner att hon har och de perspektiv och erfarenheter som hennes gäster kommer med. I och med mötena med Titiyo och Kakan tvingas Jill inse att hon har medfödda privilegier som vit och heterosexuell. Och det blir faktiskt riktigt bra tv.
Jill försöker att vidga sina egna perspektiv genom mötena i programmet. Jag hoppas tittarna gör detsamma.
Det finns de som har varit kritiska mot att programmet gör Jill som vit heterokvinna till den toleranta parten mellan den svarta/lesbiska kvinnan på ena sidan och den öppna rasismen och homofobin i amerikanska Södern på den andra. Att programmets upplägg gör att en som tittare ska förfasa sig över det extrema i Ku Klux Klans rasism och Tea Party-rörelsens homofobi, medan Jill får komma in som den toleranta svensken som plötsligt kommer till insikt. Att det blir som att en gör rasism och homofobi som problem tillhörande den inskränkta amerikanska Södern och inte något som även florerar i fina och öppna Sverige.
Jag förstår och kan delvis hålla med om den kritiken; det är anmärkningsvärt att det ska krävas Tea Party-rörelsen eller Ku Klux Klan för att få Jill att komma till insikt om vidden av förtrycket människor utsätts för på grund av hudfärg/etnicitet och sexualitet. Det går också att kritisera själva grejen att människor utsatta för rasism och homofobi ständigt ska behöva vara de som förklarar för personer innanför normen att de faktiskt tillhör normen och hur det skapar makthierarkier. Det blir tröttsamt i längden.
Men jag menar att det finns en avgörande skillnad i Jills fall: hon är öppen med sin brist på kunskaper och uttrycker en vilja att ändra på det.
Så klart hade jag önskat att Jill redan visste om sina privilegier som vit och hetero och att hon hade kunskap om rasifierade och hbtq-personers erfarenheter. Det önskar jag att alla hade, men tyvärr ser det inte ut så i verkligheten. Så vad kan förändra det? Jo, att människor är öppna för nya tankar, perspektiv och erfarenheter, även om det utmanar ens privilegier och den egna självbilden. Det är det jag ser Jill försöka göra i Jills veranda, Nashville. Hon gör sitt bästa för att vidga sina egna perspektiv genom mötena i programmet. Jag hoppas tittarna gör detsamma.
Fjärde avsnittet av Jills veranda, Nashville sänds i SVT1 i kväll kl 21.