Londonpolisens kommunikationsdirektör har sparkats och ersatts av Instagrams (!) före detta head of communications (spelad av amerikanska Brit Marling), efter att hon hållit ett TED Talk om »360-degrees communication« som förfört högsta polischefen (James Nesbitt)… Hennes tes är att inget kan tystas ned, allt måste ut för att kunna kontrolleras, vilket förstås krockar med poliskårens tidigare kultur.
Detta är utgångspunkten för Peep Show-författarparet Jesse Armstrongs och Sam Bains nya serie, vars 75-minuterspilot regisserats och producerats av Danny Boyle. Och jag tvekar inte att tillerkänna Babylon en potential som ett slags 2010-talets The Wire, men då främst därför att den är så diametralt olik David Simons episka Baltimore-berättelse: där The Wire tittade bakåt och såg hopplöshet skådar Babylon framåt och ser möjligheter; där The Wire slutade med en epilogsäsong om den gamla journalistikens svanesång börjar Babylon i det nya mediesamhället. Det är en polisserie, men ingen kriminalserie. Den skildrar nämligen inte hur Londonpolisen löser kriminalfall utan hur den löser PR-problem och en alltmer svårstyrd mediabild av sin verksamhet.
Babylon är rentav ett slags 2010-talets The Wire, som dock skådar framåt i stället för tittar bakåt.
Danny Boyles flamboyanta regi är kanske pilotavsnittets svagaste länk, då personregin brister en smula (dialogpsykologin känns mer utelämnad till skådespelarna och inte lika tajt som när Chris Morris regisserade Armstrongs och Bains Four Lions). Men detta är ändå marginell kritik i relation till hur Boyle samtidigt skapar seriös spänning med den centrala krisen i avsnittet, jakten på en twittrande psyksjuk seriemördare som på kort tid skjuter ner slumpmässiga offer ute på gator och torg, däribland en polis.
Efteråt kommunicerar James Nesbitts stenhårt rutinerade commissioner ut ett internt tack för ett »good job, well done, with supreme professionalism«, men där det vi sett snarare varit en enda lång följd av komplext krockande agendor och mänskliga-faktorn-misskommunikation på katastrofens rand. I en särskilt förskräckande sekvens tjafsar fältbefälet och kommandocentralen om ifall de ska köra Skype eller Facetime, och där fältet försöker visa läget genom att via den failande videolänken hålla upp en annan laptop framför den första laptopen i mörkret…
Babylon är fullständigt gränsöverskridande mellan drama och komedi och hamnar bitvis rätt nära The Thick of it och Charlie Brooker i fråga om politisk edge och skrattspegel (både Armstrong och Bain har skrivit The Thick of it-episoder; Armstrong även för Brookers Black Mirror), men också med en väldigt egen, nagelbitande dramanerv. Skildringen av splittrat dysfunktionella strukturer i det nya digitala kommunikationssamhället är helintegrerad i det dramat.
Pilotavsnittet av Babylon sändes på brittiska Channel 4 i förrgår men själva serien fortsätter inte förrän i oktober.