Texten innehåller spoilers för premiäravsnittet av sjätte säsongen.
Sjätte och sista säsongen av Downton Abbey har dragit igång och… Hm. Mycket skrik för lite ull, va?
Det börjar med en rävjakt. Röda jackor och drevande hundar och herreminje lady Mary rider skrevandes, och jag funderar på om det ska symbolisera hur omoderna och onda de är, men samtidigt är sir Fellowes en sir så vem vet.
Hela tråden med Carson och Hughes (och stackars obekväma Patmore) är fantastisk och väger i princip upp för allt annat.
Sen är det till stor del som att det är skrivet av någon som har hört talas om hur Downton brukar vara och lägger ett klumpigt pussel? Lite utpressning, det är visst synd om Edith, det går utför för den besuttna klassen och arbetarklassen är på väg upp, Anna och Bates är kära fast ledsna fast kära fast ledsna, ett brott kanske är uppklarat men kanske inte, bla bla bla. Det är yxigt skrivet med övertydliga repliker som känns som att de växer i munnen på skådespelare som vid det här laget borde vara vana vid det mesta. Någon i manusrummet litar inte på att tittaren ska förstå vad som händer och vad de borde tänka. Det är inte som att serien alltid varit ett under av finess och subtil dramatik, men det har ändå funkat bättre förut.
Dock: Flera små roliga ögonblick, framför allt med änkenåden, men jag väntar mig inget mindre.
Men, framför allt är hela tråden med Carson och Hughes (och stackars obekväma Patmore) fantastisk och väger i princip upp för allt annat. Inte bara för att det är fint att de äntligen har varandra, utan att det är både finkänsligt och humoristiskt skrivet. Det är relaterbart, det är äkta, det är känslosamt och väldigt bra spelat utan några större åthävor. De är som vuxna tonåringar och de måste upptäcka massa saker om sig själva och varandra och livet och det är jättejättefint. Mer av det, mindre av, ja, typ allt annat.
Sjätte säsongen av Downton Abbey börjar på SVT den 17 oktober.