I början av andra avsnittet skriker Chanel no 1: »Could you just shut up?! You’re freaking me out!« Det summerar ganska bra mina första intryck av Scream Queens.
Det var kanske väl bäddat för besvikelse då den megahaussade och hett efterlängtade skräckkomedin av Ryan Murphy och medkreatörerna Brad Falchuk och Ian Brennan (Glee, American Horror Story) äntligen hade premiär.
Eller besvikelse och besvikelse. Jag vet faktiskt inte vad jag ska tycka efter två avsnitt. Jag är inte ensam om det, förvirrade recensenter ger Scream Queens höga betyg blandat med bottenbetyg, berättar att de gapskrattat – och i nästa sekund velat stänga av tv:n.
På universitetet Wallace leds Kappa Kappa Tau (en »sorority«, ni vet en sådan där bisarr collegekompisklubb med eget klubbhus och privilegier) av den otroligt elaka Chanel (Emma Roberts) och hennes underhuggare, omdöpta till Chanel no 2, Chanel no 3 och Chanel no 5. Den nya rektorn, Cathy Munsch (Jamie Lee Curtis) avskyr Kappa Kappa Tau eftersom den består av elitistiska, rasistiska, homofobiska, sadistiska mobbare (hon har rätt) och driver genom att Kappa hädanefter måste ta emot alla som vill gå med.
En av knasbollarna som vill gå med i Kappa Kappa Tau är den bisarra »candle vloggern« som recenserar doftljus på YouTube.
De nya knasbollarna som vill gå med till Chanelarnas enorma fasa (»it will be the fatties and ethnics«) är bland annat min favorit, en tjej med stödkrage (Glees Lea Michele) som har oroväckande kunskaper i att göra sig av med lik (»mal ner dem i en matberedare!«). Vi har det döva Taylor Swift-fanet, och vi har en bisarr »candle vlogger« som recenserar doftljus på YouTube.
Lyteskomik, ja, roligt, ja…
Så har vi den vanliga/snälla/tråkiga tjejen då, hon som i slasherfilmskretsar ibland kallas för »the final girl« då det är hon som är förutbestämd att leva då alla andra slaktas runt henne. Hon heter Grace (Skyler Samuels), och snabbt blir hon polare med benefits med den trevlige baristan/grävande reportern Pete. Graces döda mamma var en Kappa-tjej på sin tid, och Grace vill gå med i mean girls-klubben då hon tror att hon till sin mammas ära kan förvandla den till en schysst systerskaps-förening igen.
För att vara en skräckkomedi är det ovanligt ospännande. Det är inte heller läskigt. Äckligt är det däremot.
Tyvärr är inte bara Chanel ett monster från helvetet, plötsligt dyker det upp en knivmördare, till synes utan agenda, som hugger ner folk till höger och vänster. Handlingen börjar kretsa lite vagt kring att Grace måste lösa mysteriet med vad som hände i Kappa-huset 20 år tidigare och sätta dit mördaren samtidigt som hon måste omvandla mobbinggänget till ett trevligt.
För att vara en skräckkomedi är det ovanligt ospännande. Det är inte heller läskigt. Äckligt är det däremot: döva Taylor Swift får i en scen med blinkning nummer två till kultfilmen Heathers (nummer ett är att hela elaka klicken heter samma sak) huvudet uppköttat av en gräsklippare, en annan tjej får huden avfrätt då någon bytt ut brun-utan-solkräm till syra.
Roligt då? Ja ibland. Det är oneliner på oneliner, de flesta vrålas ut av Emma Roberts Chanel, därav mitt citat i inledningen: »Could you just shut up?!« Vissa repliker är kvicka, svinroliga och med popkulturella referenser så man får känna sig smart. Andra är så djävulskt elaka att man känner sig skuldmedveten om man skrattar. De som känner att de behöver triggervarningar kan härmed se sig varnade.
Ett exempel: Chanel, åtföljd av de andra Chanelarna svassar förbi en städerska som på armar och knän skrubbar en matta:
»That obese specimen of human filth scrubbing bulimia vomit out of the carpet is Ms. Bean, I call her ›white mammy‹ because she’s essentially a house slave.«
Grovt! Minst sagt. Det är en satir så klart, som ska vara riktad mot bortskämda och rasistiska vita rikemanstjejer, men det är så elakt att man ändå blir illa till mods ibland.
Glee hade hjärta, American Horror Story hjärna – Scream Queens har en snygg yta och mängder av smartness men inte så mycket mer.
Glee hade hjärta, American Horror Story hjärna, Scream Queens har en snygg yta och mängder av smartness men inte så mycket mer. Jag skiter fullständigt i hur det går för de olika personerna, visst, de ska vara stereotyper, men de blir bara pappdockor. Jag är inte heller så mycket splatterfantast att jag ser fram emot de kreativa sätten att ta livet av folk.
Jamie Lee Curtis stjäl showen.
Visuellt är det fantastiskt. Varje bildruta är assnygg, kostym och hår är en fröjd, de unga skådisarna verkar ha kul och jag har alltid varit förtjust i Murphys förhöjda verklighet, såväl på Glees high school som AHS: Covens häxskola. Musiken är skoj, det är högt tempo (för högt…kände mig utmattad efteråt) och vissa scener är riktigt roliga. Som Chanels neurotiska pumpkin latte-beställarscen. Eller den inkompetenta vaktens genomgång av säkerhetssystem: »Scream, and I’ll come a-runnin’!«.
Det finns också en person som gör varje scen hon är med i till en fröjd: Jamie Lee Curtis. Skrikdrottningen själv. Hon är så fruktansvärt bra och sopar banan med alla andra i serien. Varje replik sitter som en smäck och är vassare än den faktiskt rätt lame mördarens kökskniv.
Scream Queens går på Fox i USA. Oklart om den kommer visas i Sverige.