Det är inte ofta ens känslor är svårtolkade när det kommer till dagens tv-utbud. För det mesta vet man vad man tycker och tänker om en serie redan efter ett par avsnitt. Man vet vad det är för typ av serie, man vet vad man tycker om karaktärerna och man vet oftast om det är värt att fortsätta engagera sig.
Amazon-serien Hand of God följer inte normen. Den är finurlig, udda, bitvis provocerande usel, tramsig, spännande och mystisk. Ena sekunden kan jag inte sluta titta, nästa vill jag stänga av. Jag tror att det är ett bra betyg.
Skogstokiga ex-white power-soldater, domare och sektledare – den ena »kristna« själen efter den andra rannsakas.
Hand of God liknar på många sätt American Crime, båda tar avstamp från ett fruktansvärt brott, ett brott som i sig är osmakligt men som öppnar upp för en ännu mörkare sanning. En sanning som alltid funnits men som tidigare legat dold under ett tjockt ihoptråcklat täcke av familjeintriger och skuld. Till det här kan man sedan addera ett slags The Wire/Kafka-aktigt politiker/myndighetsförakt. Ryggar dunkas och alla möjliga hål slickas. Ja, Hand of God ligger nästan på Sons of Anarchy-nivå när det gäller spelet bakom kulisserna – även om det här känns mer realistiskt. Ett slags trovärdig och skrämmande nonchalans som förkroppsligas av Ron Perlmans huvudrollfigur, domare Pernell Harris. Högst uppe i kråkslottet sitter han och blöder slumpartad skräck, osar av rikemanströtthet. Eller, rättare sagt, så har det varit i seriens förhistoria.
När Hand of God tar sin början står Pernell naken i en fontän och talar i tungor, hans son ligger i koma efter ett misslyckat självmordsförsök och hans svärdotter har nyligen blivit våldtagen. Pernell själv har funnit Gud och gett sig Fan på att finna förövarna, något han tror kommer väcka upp sonen.
Det handlar alltså om tro – farligt, när det kommer till all sorts underhållning. I det här fallet dessutom en tro av den gamla skolan. Jules från Pulp Fiction hade älskat Hand of God. En serie som luktar gammel-Bibel och svettas träskromantik (ta det läckra söderintrot som exempel) – kan det vara något att ha?
Jo men faktiskt. Som jag skrev innan så velar ens tycke som en trasig kompassnål. Hand of God gör det verkligen inte lätt för sig. Pernell är ett svin. Han är korrumperad, för rik för sitt eget bästa och verkar knappt sörja sin son, att han ligger i koma verkar han ta som en skymf mot honom som upphöjd, allsmäktig domare. Så det är kanske inte så konstigt att han blir kompis med fader vår för att utkämpa sin kamp.
Här ligger en av seriens främsta styrkor. Man vet inte om Pernell är galen eller om han faktiskt är utvald. Det är flummigt och känns inledningsvis som aggressiv lobbying, men ju mer man ser, desto mindre hyllar Hand of God kyrkan. Snarare dyrkar den upp den ena »kristna« själen efter den andra och visar upp människan som hon egentligen ser ut. Oavsett om det handlar om skogstokiga ex-white power-soldater, domare eller sektledare. Alla kläs av in på bara skinnet.
Och Sons of Anarchy-rutinerade Ron Perlman som Pernell är genial casting. Otäckt bra som maktgalen lärljunge som inte drar sig för att vare sig spilla blod eller utnyttja rättssalen för sin jakt på de skyldiga.
Hand of God ligger uppe i sin helhet på Amazon Prime.