När det norska skidlandslaget grät förtvivlat i Marit Björgens famn efter premiärloppet i OS som de genomfört med sorgband på grund av Astrid Jacobsens brors död kunde jag bara tänka på en sak: Joannie Rochette.
Minns du Joannie Rochette? Det borde du. Här är historien om varför:
Det är tidig söndagmorgon i OS-byn. Normand Rochette står utanför dörren till rummet där hans dotter ligger och sover. Hon borde få sova vidare, klockan är inte ens sex. Om några timmar ska hon träna. Om två dagar ska hon tävla, i OS, på hemmaplan. Så var det i alla fall tänkt, nu vet ingen hur det blir. För han måste väcka henne och berätta något förfärligt.
När Joannie sätter taggen i isen på musikens sista ton har hon gjort sitt livs åk. Och då är hon inte så samlad längre, då är hon mer... tappad.
Joannie Rochette kliver ut på träningsisen, klädd i svart. Det här har hon kämpat för i hela sitt liv. Det är OS i Vancouver 2010 och hon har chans på medalj. Det skulle vara Kanadas första konståkningsmedalj på damsidan sedan 1988 och hon har hela hemmapublikens förhoppningar i sina skenor. Men för några timmar sedan väcktes hon av sin pappa och nu vet hon inte riktigt vad hon håller på med. Bredvid henne landar en japanska ett fint trippelhopp. »Jag ska göra ett minst lika bra« tänker Joannie, och så gör hon det.
Det blir tisdag. Det har gått två dagar sedan Joannie vaknade alldeles för tidigt. Hon har varit till sjukhuset i Vancouver och sett sin mammas kropp. Klappat på henne, pratat till henne. Therese Rochette, 55 år, död av en massiv hjärtattack. I sin mammas handväska hittar Joannie en lapp med lösryckta anteckningar. »Armsmärta.« »Stickningar runt munnen.« »Tyngd över bröstet.« Symptom att ta tag i en annan dag? En dag när ens dotter inte ska tävla i OS.
Men nu är det tisdag och dags för kortprogrammet. Joannies svaga punkt. Hon är samlad. Hon måste åka nästintill perfekt för att ha chans på medalj, det vet hon. Publiken klappar sitt stöd långt innan hon ens presenterats och i kanadensisk tv säger kommentatorn: »And now she will skate for the first time in her life without her mother watching.« Sedan säger han inte så mycket mer.
När Joannie sätter taggen i isen på musikens sista ton (3:15 in i klippet) har hon gjort sitt livs åk. Och då är hon inte så samlad längre, då är hon mer... tappad, och hon slår handen över ansiktet och viker sig på mitten.
Det blir personligt rekord och en bronsplats som hon lyckas hålla även i långa programmet. Hon får sin medalj. Och framför allt får hon en plats i OS-historien. Som mamma Therese sa i en intervju inför spelen: »An Olympic medal would be a bonus. We would be very happy, but we couldn’t be more proud than we already are.«
I eftermiddag inleds OS-konståkningens separata grenar med paråkning, kortprogram, Kanal 10 kl 16.