I fredags gjorde Jimmy Fallon sin allra sista sändning av Late Night. Han gjorde sorti genom att sjunga och spela trummor till The Bands gamla örhänge The Weight tillsammans med Dr Teeth and The Electric Mayhem och resten av Mupparna. Seth Meyers tar över Late Night när det startar igen efter OS i Sotchi (som sänds av NBC), och Jimmy Fallon går vidare till The Tonight Show, som han tar över efter Jay Leno.
När vi hyllar Fallons knappa fem år med Late Night vill vi hylla maskineriet, den amerikanska talkshowens fulländade löpandebandskreativitet, som vi fått uppleva på plats.
Roots spelar lätt i en kvart, samma låt som stegras i intensitet, uppvärmaren dansar oavbrutet bredvid tubakillen och det är något av det fränaste och mest groovy jag sett på scen i hela mitt liv.
Det var onsdagen den 31 augusti 2011 och min nyblivna fru och jag var på en vrålromantisk bröllopsresa i New York. Inne på NBC-affären (aka The NBC Experience Store) på Rockefeller Plaza, febrigt shoppandes 30 Rock-nyckelkedjor och Central Perk-kaffemuggar, dyker plötsligt en NBC-anställd upp och yttrar den magiska frasen »Hey, would you guys like to be audience members for Late Night with Jimmy Fallon tonight?«
Vi sa ja. Jag tror den tekniska termen för det här är »no-brainer«.
En timme senare infinner vi oss på kafét (aka The msnbc.com Digital Café) en trappa upp i the GE Building (som också huserar Saturday Night Live och måttlöst populära Dr Oz) och blir avbockade av en annan NBC-funktionär. Den riktiga publiken, dvs de som föranmält sig på nätet i god tid, står och köar – idel turister, mest inhemska. Vi hamnar på reservplats 44 och 45, har en »fair chance« att komma med, och blir tillsagda att komma tillbaka ytterligare en timme senare. Efter en drink, ny uppsamling, nya NBC-funktionärer (alla kostymklädda och ytterst proffsiga) och ytterligare någon timmes köande kommer vi till slut med, får våra gröna Jimmy Fallon-armband, passerar metalldetektorerna och blir inslussade i den AC-kyliga studion, några trappor upp i The GE Building. Yes!
Från och med nu bär funktionärerna »Kenneth the Page«–stassen – dvs propra kostymer med NBC-pins och påfågelmönstrade NBC-slipsar, och från och med nu börjar peppen byggas på allvar. (Jag skulle väldigt gärna bjussa på bilder här men totalt fotoförbud råder trist nog efter metalldetektorerna.) Vi slussas in i den anrika Studio 6B där Johnny Carson har huserat, och där nu Late Night with Jimmy Fallon spelas in. Eftersom vi är reserver hamnar vi på träbänkarna längst bak, men ser ändå bra. Det är en ganska liten studio och scen. Plattskärmar hänger från taket med täta mellanrum bland den massiva ljusriggen i det låga taket. Funktionärer sitter utspridda bakom publiken på strategiska platser så det finns inte en suck att vi ska kunna smyga fram telefonerna och knäppa några diskreta foton.
Det går snabbt och effektivt och efter någon minut kommer uppvärmaren och börjar dra skämt för att få upp stämningen (som redan är klart uppspelt – den här publiken är rejält taggad). Seth Herzog (som jag senare får veta att han heter) är en snubbe i 35-årsåldern som driver hårt men godmodigt med oss i publiken i en kvart tjugo minuter, och han är riktigt bra.
Nu börjar det dra ihop sig. Uppvärmaren annonserar husbandet: plats på scen för The Roots! En tubaspelare knallar taktfast in på scenen och följs av resten av bandet (Questlove kommer in sist), och nu får ni ursäkta att jag inte vet vilken låt de kör men jag kan berätta att det är sjukt jävla svängigt. Roots spelar lätt i en kvart utan paus, samma låt, som stegras i intensitet, uppvärmaren dansar oavbrutet bredvid tubakillen och det är något av det fränaste och mest groovy jag sett på scen i hela mitt liv. Och vi är fortfarande en god stund innan inspelningen startar – det här är bara för oss kanske 300 pers i studion, och det känns så satans lyxigt att få vara där.
Sen tar låten slut, bandet sätter sig tillrätta, Questlove rättar till kammen som sticker upp ur hans gigantiska afro, uppvärmaren försvinner, det börjar surra nere på studiogolvet, och nu går allt i rask takt: sidekicken Steve Higgins ställer sig vid sin pult, scenen töms, kamerorna börjar rulla, och det är plats på scen för Jimmy Fallon. Stort jubel!
Fallon är snygg även i verkligheten. Han drar sin öppningsmonolog, som är… klen. Lam. I bästa fall småkul. Det är, om jag minns rätt från texten från klappan, Jimmy Fallons 494:e show men han gör, väldigt otippat, ett påfallande stelt intryck och materialet är väl sådär. Men monologen är åtminstone barmhärtigt kort, Fallon sätter sig bakom skrivbordet, och showen sätter i gång.
Det är onsdag och då är det »Late Night hashtags«, i kväll på temat #dadquotes, knäppa grejer min farsa sagt, inskickat på Twitter av tittarna. Det är riktigt roligt, Fallon och Higgins riffar mot varandra, det är kul och proffsigt. Där vi sitter en bit upp är det bekvämare att se Fallon i smarrig HD på tv-skärmarna, så det är vad jag gör mesta tiden, även om man kommer på sig själv ibland och inser att det faktiskt är sinnessjukt att glo på en skärm när the real thing sitter 20 meter framför en.
Allt spelas in i realtid och när det blir reklambreak kör Roots i gång en låt samtidigt som Fallon får puder på näsan och går fram och småsnackar med Higgins eller dricker vatten. Allt är, givetvis, slickt och proffsigt och The Roots är sagolikt bra.
Kvällens – eller rättare eftermiddagens, klockan är nu runt 17:30 – första gäst är Fallons roliga djur-kille, Jeff Musial, en speedad herre som bland annat plockar fram en stor krokodil. Käften går i ett på Musial och Fallon får jobba för att hänga på. Skojiga djur är som bekant ett kärt inslag i kvällsshowerna, en del av den fascinerande mixen mellan moderna Twitterskämt och mer gammeldags varietéunderhållning som är late night-showernas signum. Jag har själv aldrig gått i gång på knasiga djur men förstår lockelsen: det blir per automatik ett inslag av spontanitet och oförutsägbarhet i ett annars extremt väl inrepeterat format, och för en gångs skull kan det vara svårt även för slicka herrar som Fallon/Leno/Letterman att hålla masken när apor och annat otyg vill kramas eller kissa.
Efter ett nytt reklamavbrott är det dags för huvudgästen. Ikväll Christina Ricci, aktuell med nya flygvärdinneserien Pan Am som snart ska börja på ABC. Ricci är pytteliten och trådsmal och verkar lite nervös och sluddrig i början men tinar snabbt upp. Jag tänker på min lillebror som var kär i Ricci på nittiotalet, och hur underbar jag själv tyckte hon var i The Opposite of Sex och Pumpkin och att jag borde vara lite mer uppspelt än jag är, men indie-Ricci (och mitt tjugofemåriga jag) känns långt borta. Efter intervju och reklambreak tvingar Fallon upp Ricci på scen för kvällens mest meningslösa inslag: »The Ice Holes«, Fallons återkommande tv-lek där han och gästen ska kasta plastfiskar i varsin vak. Ricci är rätt sopig och Fallon hånar henne ganska ogenerat, smått odrägligt faktiskt. Ricci härdar ut.
Sen spelar man in korta tiosekunderstrailers för kvällens show som ska vevas under kvällen, och Ricci tvingas stå jämte Fallon och missa sin vak med en halvmeter om och om igen under en sju-åtta omtagningar. Fallon och Ricci står nu nära publiken och det är första gången han faktiskt riffar och skojar lite med studiopubliken… Men det blir bara smulor, Fallon trivs bäst tillsammans med Higgins vid sitt skrivbord och känns ganska avskärmad från publiken. Som dock inte bryr sig det minsta, bredvid oss sitter en tjej i 25-årsåldern och hennes mamma i medelåldern och mamman är galet peppad, skriker »YEAH!« och »JIMMY FALLON!« och upprepar flera av hans punchlines, överlyckligt skrikande, och jag tänker »only in America« samtidigt som jag är lite avis på hennes okontrollerade, ogenerade glädje. Mor och dotter har helt enkelt en toppendag tillsammans. Vi med! Fast kanske på ett lite mer städat svenskt sätt.
Nu är vi drygt halvvägs in. Komikern Jim Gaffigan kommer in en snabbis för att dra några korta skämt om hur fet och lat han är, vilket ska utmynna i reklam för hans nya antihunger-kampanj tillsammans med Snickers – man köper en Snickers, textar in några siffror från förpackningen, så bjuder tillverkarna (som jag googlat mig till är en av USA:s absolut svinrikaste familjer) på två luncher till en fattig. Eller nåt. Det är fint, men att se nån sitta i tv och uppmana folk att köpa Snickers för att stoppa svälten är lite märkligt, och jag hade såklart hellre sett Gaffigan göra en ståupp.
Sen är det hög tid för kvällens musical guest, gospelartisten Kirk Franklin – och det är nu huvudfunktionären (som är otroligt lik skådisen Aisha Tyler) kommer fram och meddelar »OK guys, this is your que, get on the stage!«
Helvete också.
När vi stod i kön till insläppet tre timmar tidigare blev vi nämligen tillfrågade om vi ville »stå bakom bandet under konserten« och vi sa förvirrat ja. Nu är vi framme vid the moment of truth och har fått kalla fötter. Jag försöker påpeka detta för funktionären, som är rutinerat kompromisslös. »You signed up for this, you can’t back down. It’s numbers« säger Aisha Tyler iskallt och sjasar ner oss. Runtom scenen har man byggt en stålgradäng där ett trettiotal pers från publiken kan stå och dansa, rimligtvis för att det ska bli bättre tv, så vi klättrar diskret upp på en av trapporna och står nu snett över bandet, men barmhärtigt nog utom räckhåll för kamerorna, bredvid Mama Pepp och hennes dotter, som vi fnissar med i samförstånd åt det absurda i situationen.
Så kör bandet i gång och vi leker The Grind så gott det går. De mer eggade publikmedlemmarna svänger på som fan runtomkring bandet, och mest peppade av alla i rummet är ett par killar i trettioårsåldern som är ungefär så vita som man kan bli: en av dem har shorts, obeskrivligt håriga ben och tjocka Coca Cola-brillor som får honom att se lätt efterbliven ut. Och han dansar mest av alla, på ett knyckigt sätt som är så osexigt att det skulle kunna paketeras och säljas som preventivmedel. Det är helt obetalbart kul.
Sen är det slut, Fallon dryper i väg backstage samma nanosekund som kamerorna släcks, och vi leds snabbt och effektivt ut i den fuktiga sommarkvällen. Vi haffar en taxi och åker till The Beacon Theatre där vi strax ska se Crosby, Stills & Nash göra en fullkomligt sagolik konsert, men det är en annan historia.
Berättelsen om den ännu inte alltför sena kvällen med Jimmy Fallon den 31 augusti 2011 är slut. Han hann med nästan tusen sådana här kvällar.
The Tonight Show Starring Jimmy Fallon har premiär 17 februari och Late Night with Seth Meyers den 24 februari, båda på NBC.