Vad skulle man egentligen göra utan film? Jag svarar med ett påstående snott från Crystal Moselles alldeles utmärkta dokumentärfilm The Wolfpack: »If we didn't have movies life would be pretty boring.« Vilket är en underdrift för huvudpersonerna i The Wolfpack, här handlar det om mer än så. Den är ett knivskarpt exempel på hur kultur inte bara inspirerar utan även räddar liv. Den är också en dokumentärfilmares våta dröm, kanske till och med essensen av »realism på film«.
Eller så är det bara en bluff, ett underbart experiment. För det hela låter nästan för bra för att vara sant.
Regissören Crystal Moselle stöter för första gången på bröderna Angulo i New York år 2010. Hon tycker de ser udda ut i sina Tarantino-munderingar, som en samlad trupp främmande element, och tar kontakt med dem. Allt eftersom öppnar de upp sig för henne och hon förstår bakgrunden till deras alienation. Som Ett rum med utsikt mot Joseph Fritzls källare. Under fjorton års tid har nämligen patriarken Oscar Angulo hållit sin familj instängd inom lägenhetens väggar. Ibland har de inte lämnat den sunkiga lägenheten på ett helt år. Enda kontakten med omvärlden har varit via Hollywood och filmer som Pulp Fiction, Gudfadern och Batman. I lägenheten har de sedan gjort sina egna filmer baserade på dessa filmer. Ja, här snackar vi meta på övernaturliga nivåer.
The Wolfpack är ett knivskarpt exempel på hur kultur inte bara inspirerar utan även räddar liv. Den är också en dokumentärfilmares våta dröm, kanske till och med essensen av »realism på film«.
Att få bevittna brödernas duplicering av »öronscenen« från De hänsynslösa eller ett av slagsmålen mellan Bane och Batman – Batman-dräkten gjord av yoga-mattor och äggkartonger – är som att få tillgång till någons privata sexband, utan sex då. Det blir inte mer förbjudet än så här. När The Wolfpack är slut vet man mer om Angulo-familjen än sin egen. Den enda som egentligen exkluderas, eller inte vill öppna upp sig, är fadern. Hans kryptiska förklaringar förvärras av vad som antagligen är skam. Till skillnad från andra »monster« verkar han vara medveten om sitt brott.
Om allt det här har alltså Moselle gjort en film som inte bara vältrar sig i det fruktansvärda utan även, kanske mest, riktar in sig på sociala aspekter och den kreativa processens gödsel: isolation. Att tvingas leva inuti sitt eget huvud på det här sättet, isolerade från allmänhetens kulturella utlopp, föder självklart ett annat slags tänkande än det normativa. En annan slags människa, opåverkad. Hur hade man själv blivit utan alla de samtal, möten och diskussioner man varit delaktig i under livets gång?
En annan fråga man kan ställa sig är på vilket sätt man själv påverkats av all film man sett, för även om diskrepansen mellan min och Angulos situation är astronomisk så finns det väl likheter? Jo, passionen är kanske av samma släkte men inte skälet: överlevnad. Då Mukunda, ett av barnen, smyger ut ensam för första gången gör han det som Michael Myers från John Carpenters Halloween. Likt Myers vill han vara osårbar och överleva världen utanför lägenheten – hård och korrupt enligt fadern – i stället arresteras han.
The Wolfpack betraktar livet från avstånd, att se den är som att få livet förklarar för sig genom ett filter av amerikansk populärkultur. Man gläds åt de bisarra huvudkaraktärerna och kan inte släppa deras resa, som om vi betraktar dem genom ett hål i deras huvuden: hjärnorna som tickar på, som vägrar ge upp. Helt enkelt som Jeff Goldblum i Jurrasic Park säger: »Life finds a way.«
The Wolfpack släpps på import 20 oktober, men går att hyra redan nu via Amazon Instant Video om man är lite händig. Dessutom går den upp på svenska biografer 4/12 (Edge Entertainment) och på Stockholm Filmfestival i november.