Man ska inte döma boken efter omslaget, som bekant, och man ska inte döma SVT-dramat efter trailern. Fast ändå. Jag köper rätt ofta böcker för att de har ett fint omslag och en trailer är väl ändå till för att sälja in tv-serien så vi kör.
Ett svenskt Girls, alltså, fast med dudes. Som killar verkligen är. Killar som rakar pungen ogenerat framför sina polare, killar som lånar kalsonger av varandra och som onanerar framför datorn om dagarna.
Följande har hänt: SVT har insett att de måste höja ribban vad gäller ungdomssatsningar och gör därför sitt allra bästa för att ratta in samtiden och samtiden säger, oklart varför, att det allra viktigaste för dagens ungdom är att lyckas och med det menas att man blir Avicii. Detta är viktigare än allting annat inklusive studier på Handels. Och detta fattar inte vuxna, de tror fortfarande att definitionen av att lyckas är Mick Jagger. Detta illustreras i scenen där Victor (Adam Pålsson) hoppar av Handels för att satsa på musiken (»det är min grej«) och handledaren – som här då symboliserar allt det tråkiga med att bli vuxen – säger »Ska du bli Mick Jagger eller?« och Victor svarar »Nej, jag ska bli mig själv«.
Nyckelscen! Nyckelreplik! Hitta sig själv i denna värld, denna tid av krav, framgångshets och identitetssökande! En tid då man rappar om Trädgårn framför spegeln med huvan på hoodien uppdragen. En tid då man ansar pungen ogenerat bland vänner och »multitaskar« en jävla massa eftersom man pendlar till Berlin. För övrigt spelas handledaren av oförklarlig anledning av SvD:s ekonomijournalist Andreas Cervenka. Eller ser jag fel? Jag vet inte längre, kan inte avgöra vad som är skoj och vad som är allvar här. Säkert missar jag målet. Detta är ironi? Detta är en drift med samtiden? Jag läser att Boys ska vara ett svenskt svar på Girls, fast med killar i fokus. Killar som »diskuterar känslor« och försöker att passa in i »den nya mansrollen« (finns det ett mossigare begrepp år 2015?). In med pung som ansas framför vänner och skön tjej i storbrättad hatt som vågar ta ordet kuk i sin mun (Nour El-Refai).
Ett svenskt Girls, alltså, fast med dudes. Som killar verkligen är. År 2015. Rakt upp och ned. Killar som lånar kalsonger av varandra och som onanerar framför datorn om dagarna. Det är roligt för att det är sant! Mansrollen, alltså. Knepig.
Jag är fortfarande förvirrad. Men såvitt jag förstår är detta en seriös satsning från SVT:s sida. Plågsamt i så fall, att man här inte hittat någon manusförfattare som har kontakt med sin publik. Eller så är jag för gammal och mossig för att fatta, det är också en möjlighet och en jag hoppas på. Att det är jag och inte SVT som tappat all koll. Svensk ungdomsfilm och ungdoms-teve är ett minerat fält sedan urminnes tider och det mesta förpassas till kalkonernas hall of fame även om det självklart också finns lysande undantag, men här hoppas jag som sagt att det är jag som inte fattar att Avicii är målet med allt och att det är en vedertagen sanning att om två killar bor ihop kommer de förr eller senare alltid att jämföra penis med varandra.
Boys har premiär på SVT Play 12 oktober.