Det finns monster på film och så finns det mammor som är monster på film. Den senare kategorin är värst. Det finns inget värre än en elak mamma på film. Eller? Hur ligger det till egentligen. Skräckgenren bjuder på gott om ruskiga mammor, men det finns oftast en orsak till deras handlingar: de beter sig som mammor förväntas bete sig. De gör allt för sina barn – om man ska hårdra alltså.
Mammaskräcken, eller skräcken för mammor? Mammor som gör elaka saker för sina barns skull eller mammor som gör elaka saker mot sina egna barn, eller andras. Framför allt den senare kategorin är vad som får många av oss att rysa. Den psykologiska klinchen mellan bullmamman och den psykiskt störda knivmamman.
När James Cameron tog över, eller rättare sagt startade, Alien-franchisen med Aliens, avslöjades att Ripley hade en dotter. En dotter som i första filmen var tio år och som hon lämnat för att mönstra på Nostromos. Varför inte det här nämns i Ridley Scotts Alien kan man bara spekulera om – troligtvis har det att göra med rädslan för att väcka antisympatier för filmens hjältinna – varför det förs upp till ytan i Camerons uppföljare känns däremot rätt självklart. När Ripley slutligen möter »The queen« – som aldrig skulle lämna sina bitska ungar – handlar det inte bara om överlevnad, utom om vem som varit den bästa mamman.
En annan seglivad filmserie med ett mammamonster, dock mänskligt, som bad guy – eller bad girl – är Fredagen den 13:e. Sean Cunninghams rätt bleka skapelse som ändå lyckats tack vare nakna tonåringar, mord i massor och en ikonisk mördare: Jason. Den appelerade till mig som tonåring och tilltalar nog fortfarande dem under arton år. Jason har ju till och med nyttjat macheten i tyngdlöst tillstånd när han av okänd anledning – jag har glömt, eller förträngt, eller både och – befinner sig i rymden i Jason X.
Vad många dock inte kommer ihåg är att det är Jasons mamma Mrs. Voorhees som agerar mördare i första filmen, som hämnd för att de lät hennes son drunkna. Varför han drunknade? För att lägerledarna var höga som hus och hade sex med varandra istället för att vakta stackars Jason. Death by fucking. Tråkigt för Jason och hans mamma, men kul för alla oss som älskar mediokra amerikanska slashers.
När Kevin Bacon får en pil genom halsen i Fredagen den 13:e handlar det alltså inte enbart om att försöka tillfredsställa publikens blodslust, utan det gestaltar även en mammas skrik efter hjälp medelst hämnd. Visst är det aningens långsökt – Fredagen den 13:e är ju mest känd för sina »kills« – men det gör ändå Fredagen den 13:e något djupare än dåtida klassiker som The Burning, My Bloody Valentine eller The Prowler.
Mammaskräcken, eller skräcken för mammor? Så långt om mammor som gör elaka saker för sina barns skull. Nu till mammor som gör elaka saker mot sina egna barn, eller andras. Det är framför allt den kategorin som får de flesta av oss att rysa. Den psykologiska klinchen mellan bullmamman och den psykiskt störda knivmamman. Tryggheten som raseras när mammor gör saker de inte ska göra. Fast det bara är på film? Men ibland är det ju inte bara på film. Som i Tommy O'Havers An American Crime, där vi ännu en gång dras ned under den amerikanska ytan när fallet Sylvia Likens skall avhandlas. Pennalism, tortyr och slutligen mord. Här är det Catherine Keener som får ta emot priset som historiens värsta mamma i rollen som den ökända Gertrude Baniszewski.
Filmhistoriens värsta mamma då? Jag tror att många håller med mig om att Norman Bates mamma ur Hitchcocks Psycho ligger rätt bra till, ironiskt nog är hon död. Även om Hitchcock försöker bedra publiken så länge det är möjligt. Vi hör hennes röst, vi ser hennes siluett och är det inte en levande människa Norman Bates bär ner för trappan mot slutet…?
Första gången jag såg Psycho var jag kanske tolv, tretton och var helt oförberedd på tvisten som förändrar allt. Överraskningar av det här slaget var ju inte lika vanliga då, och som barn och gedigen filmälskare uppslukades man alltid så till den grad att man aldrig tvivlade på det man såg. Den delen av hjärnan som spårade upp luckor och Shyamalananska nördigheter var ännu inte aktiverad. Film var mer av en upplevelse än ett test på den tiden.
Fru Bates är urtypen för monstruösa mammor, samtidigt så finns hon bara i Norman Bates huvud. Hon har dominerat honom så länge att hon till och med efter sin död tuktar sin son till definitiv lydnad. Ett Dr. Jekyll och Mr. Hyde-syndrom som även återkommer i skådespelaren Anthony Perkins framtida katalog. Det goda och det onda, det onda format av modern. Vi kan se det i Psycho-franchisen, men även i den mer perverterade Nattens inkräktare. Vad jag däremot inte hade en aning om är att mönstret påbörjades långt innan Anthony Perkins filmkarriär tog fart: med hans egen mamma som elddon.
Så här beskriver Johan Hilton henne i boken Monster i garderoben:
Modern till Anthony Perkins, mannen som gestaltar Norman Bates, heter Janet Esseltyn Perkins. Av eftervärlden framställs hon ofta som en sträng, för att inte säga kylig, kvinna. Under större delen av Tonys liv finns hon i bakgrunden. Sköter hans affärer, besvarar breven från hans beundrarinnor, uttalar sig inte sällan i olika filmstjärnemagasin om sin son. Alltid med en sträng biton – som om hennes överläpp inte kunde låta bli att krökas i ett knappt kamouflerat löje över sonen.
Och så här beskriver han Norman Bates mamma:
Pryd, dominant, aggressiv, kvävande i sina omsorger. En ond kraft som gör mannen illa och förvandlar honom till halvkvinna. Kort och gott: fru Bates.
Ett annat exempel på den senare sortens mammamonster är Severin Fiala och Veronika Franzs Goodnight Mommy. Den geniala premissen lyder: Två bröder, tvillingar, väntar på att deras mamma skall komma hem från sjukhuset. När hon slutligen gör så, är det med ansiktet täckt av bandage och en personlighet som inte riktigt verkar stämma. Lukas och Elias börjar tvivla på att hon verkligen är deras riktiga mamma.
Efter Michael Haneke och Ulrich Seidl, känns regissörerna Severin Fiala och Veronika Franz som en naturlig fortsättning på det österrikiska ångestbagaget. Goodnight Mommy är skräckfilm när den är som bäst och viktigast. Dessutom glömmer den inte bort att underhålla, utan eleverar skräcken med en rätt passande humor samt en tvist på slutet – utan den hade Goodnight Mommy varit mer lik Bennys video – som förklarar saker och ting. Enligt vissa är den onödig, själv tycker jag att den tillför en behövlig lättsamhet.
I Goodnight Mommy saknar mamman helt de attribut en mammagestalt enligt »normen« ska ha. Här döljer gasbindor hennes ansikte, med undantag för mun och kindben. Hon rör sig ryckigt som en ödla – ser till och med ut som en sådan – utåtagerar, när hon inte sover räv, och äter en av de största kackerlackorna jag någonsin sett. Allt detta någonstans på den österrikiska landsbygden, i ett modernt, själsligt avskalat hus, med skuggporträtt på väggarna och minimalistiskt möblemang. Ruskigt snyggt – speciellt tvillingstolarna av Eero Aarnio – precis som filmen i övrigt. Här sitter varenda tagning, varenda replik, varenda skräckmoment. Men framförallt sitter Susanne Wuest som mamman.
Nu handlar ju Goodnight Mommy om så mycket mer än bara en elak mamma: kamratskap, isolation, att bli vuxen. Men kanske mest av allt ett slags nyfiket petande i frågor som har med skönhet att göra. På vilket sätt yttre förändringar hänger ihop med personlighetsmässiga. Det är vågat att reta publiken med tankar om själslig identitet kontra utseende. Är vi den vi är, eller blir vi den vi ser ut som? Jag bara slänger ur mig saker nu, men visst måste väl kosmetisk kirurgi – nu snackar vi på gränsen till parafilisk – ändå påverka mer än bara ytan? Och visst hoppas vi alla på fler, värre, mer komplexa mammamonster på film? För det här är väl bara början på en underbart fasansfull vänskap?
I kväll kl 18 samtalar Johan Hilton med Hynek Pallas om sin bok Monster i garderoben i Filmhusets bibliotek, Stockholm. Efter samtalet visas Psycho.