Jag vet inte om jag är nedlåtande för att jag blir väldigt glad av glada gamlingar, men så är det. Om de har knasigheter för sig, så mycket bättre. (En 93-åring som bara tävlar i löpgrenar, för han fick lite ont i anklarna av höjdhopp? Sign me up.) Då känns Åsa Blancks nya dokumentärserie Det är inte så dumt att bli gammal på SVT som en välbehövd andningspaus när sommarlovet är slut.
Det är något lite roligt med klyschan om pensionärer som inte kan ta det lugnt. Samtidigt funderar man på de två duellerande dygderna – att vara nyttig, och att kunna slappna av.
I första avsnittet följer vi kvartersdoktorn Magnus från 2010 års Kvartersdoktorn som nu går i tidig pension och inte riktigt vet hur han ska hantera det. Han har tappat gnistan för sitt jobb men kanske inte för sitt yrke, och känner sig lite meningslös om han inte har något att göra. Så han skapar sig massa saker att göra.
Det är något lite roligt med klyschan om pensionären som inte kan ta det lugnt. Samtidigt funderar man på de två duellerande dygderna – att vara nyttig, och att kunna slappna av. Båda hyllas, men vi vet inte riktigt hur man hittar balansen.
Jag vet bara inte om doktorn egentligen är rätt person för den här serien. Han är ju inte särskilt gammal, för det första – och för det andra verkar han ju inte så himla nöjd? Han är trevlig och kul att titta på, det är inte det; jag känner bara att han inte riktigt är det som titeln utlovar. Däremot är han en väldigt bra ingång till andra gamlingar, när han sköljer öron och dansar gammeldans ute på landet. Och i de sista bilderna får han och vi träffa en hundraåring som tycker att livet börjar ungefär då, och som ska vara huvudperson i nästa avsnitt. Och jag längtar.
Första delen av Det är inte så dumt att bli gammal går i kväll på SVT1 kl 21.