Jag ogillar topplistor. Jag får nässelutslag när någon nämner kanon. Jag avskyr när folk frågar mig om mina favoritfilmer. Elefanten i rummet är alltså uppenbar när redaktören ger en listbeställning med frågan »vad ska man ha sett för att vara bildad«.
Låt mig därför få den biten överstökad: Filmkonsten har, som Carl-Johan Malmberg påpekade i en recension av boken 1001 filmer du måste se innan du dör (SvD 29/10/06), en fördel mot övriga konstarter: med en takt på tre–fyra i veckan kan du se de viktigaste filmerna som gjorts sedan 1895 på ett par år.
Snabbkursen går dock via den brittiska filmtidskriften Sight & Sounds lista över historiens 50 bästa filmer. Den röstas fram var tionde år sedan 1952. 2012 deltog 850 experter från filmfältet. Här är den enda filmhistoriska tio-i-topp-lista jag har sammanställt.
Filmens fördel mot övriga konstarter: med en takt på tre–fyra i veckan kan du se de viktigaste filmerna som gjorts sedan 1895 på ett par år.
Till och med en trött småbarnsförälder kan på ett år ta in listan med en hastighet om en film per vecka (två veckor avsätts till Shoah, Claude Lanzmanns nio timmar långa dokumentär om Förintelsen).
Men listan exemplifierar också problemet med kanon: trots att den uppdateras varje decennium så är den stel. Det tog femtio år för Orson Welles Citizen Kane (1941) att petas ner från toppen av Alfred Hitchcocks sjutton år yngre Vertigo (som i sin tur inte direkt var en kritikerfavorit när den hade premiär). Den nyaste filmen på tio-i-topp är Stanley Kubricks 2001 – ett rymdäventyr (1968). Först på 24:e plats kvalar en av de fem filmerna hitom 1980 in, Wong Kar-Wais In the Mood for Love (2000).
För den filmovane fungerar kanon bra när den konfronterar med verk utanför bekvämlighetszonen. Stumfilmerna på Sight & Sounds topp 10 – F. W. Murnaus Soluppgång, Carl Dreyers En kvinnas martyrium (!); två suveräna filmer från 1927 – visar vilket avancerat, vackert filmspråk som lämnades vid övergången till ljudfilm.
Men bildning är något annat än listor.
Så du vill bli filmkultiverad? Vägen går via utbildning. Ett ord som går allt sämre ihop med filmkonst i Sverige. Ju närmare prefixet »populär« en kulturyttring befinner sig, desto större risk att stämplas som elitist om man nämner att grundläggande kunskaper om dess berättarspråk förhöjer upplevelsen. Ingen gnäller över det självklara påståendet att grammatiska kunskaper och ett stort ordförråd gör läsning roligare. Men säg »grafiskt matchad klippning« och du hör till obotliga cineastnördars skrå.
Min kärlek till filmmediet fördjupades först när jag på filmvetenskapen såg Terence Maliks undersköna Days of Heaven från 1978. Jag satt på helspänn och antecknade längd på tagningar och rytmen mellan dem, hur klipp gjordes så sömlösa som möjligt. Sådant är numera en naturlig del i min blick, men bildningen gör att jag ser det hantverk som får känsla och tanke att smälter samman i kanadensiske regissörens Xavier Dolans filmer.
Men vad ska du ha din bildning till? Filmhistorien är inte längre allmän bildning. Jag skulle kunna berätta om den offentligt avlönade kulturchef jag mötte för några år sedan, som inte visste vem Michael Haneke var. Eller hur det enbart är när jag föreläser för senioruniversitet som jag i dag kan leverera referenser till en film som Jean Renoirs mästerverk Spelets regler (1939) och se folk nicka tillbaka.
Ingmar Bergman ska vi inte tala om – det svarta hål som är demonregissörens verk blev jobbigt uppenbart när vi gjorde tv-serien Bergmans video. Etablerade svenska regissörer svävade på målet eller sa något lustigt om döööden medan Wes Anderson drog fram den obskyra Ur marionetternas liv. Filmen, som Bergman gjorde i Västtyskland 1980, är för övrigt en personlig favorit. Jag rekommenderar den alltid som en avväpnande, udda ingång till regissören på grund av sin fassbindriga punkighet och sin Citizen Kane-historia med freudiansk twist.
Just det tror jag också på som bildning: att närma sig det kring vilket man har byggt upp (van)föreställningar på oväntade sätt skärper sinnet.
Det är själsutvecklande.
Det svarta hål som är demonregissörens verk blev jobbigt uppenbart när vi gjorde tv-serien Bergmans video. Etablerade svenska regissörer svävade på målet eller sa något lustigt om döööden medan Wes Anderson drog fram den obskyra Ur marionetternas liv.
I ett sådant här klimat ska kritiker inte ägna sig åt listor. Det är att kasta sand i vinden. I stället har kritikern ett kontinuerligt ansvar – om så omoderna begrepp får användas utan triggervarning – att hålla sig uppdaterad med filmvärlden, och genom detta levandegöra den för läsaren. Knyta den till filmkonstens pågående utveckling i sina recensioner.
För här är kanske den viktigaste anledningen till att jag har problem med kanon: att tillgängliggöra film, som det ekonomiskt tunga medium det är, är dyrt. De senaste decennierna är dock mer av filmhistorien än någonsin förr en knapptryckning bort till, teoretiskt sett, betydligt mycket facilare prislapp. Och allt fler filmer kliver fram ur omständigheter – distribution, kostnader för kopior, censur – som hållit dem i skuggan.
Utvecklingen sker på grund av digitaliseringen hand i hand med att murar fallit både på geografiska och ideologiska plan: efter 1989 öppnades arkiven till några av Europas mest framstående filmländer. Karel Kachynas mästerliga Örat – en underbar blandning av De andras liv (2006) och Vem är rädd för Virginia Woolf (1966) – hade legat osedd i bankvalv sedan 1969. För att inte tala om František Vláčils poetiska medeltidsepos Markéta Lazárová från 1967.
Eller Martin Scorseses World Cinema Fund som restaurerar filmer från länder utan möjlighet att bevara sina filmskatter; som den bangladeshiske regissören Ritwik Ghataks ödesdrama A River Called Titas från 1973.
Det hör bildning till att veta att det har funnits gott om kvinnliga regissörer och att osynligheten för vissa av dem inte kan förklaras med annat än deras kön. Rehabiliteringen av Mai Zetterling är tveklöst i gång – det senaste numret av tidskriften FLM har henne helt i fokus – och en av 1960-talets bästa filmer, Věra Chytilovás experimentella komedi Tusenskönorna får alltmer uppmärksamhet.
Och har du bekantat dig med Barbara Lodens skitiga feministiska road movie Wanda (1970) kan du flika in den nästa gång någon ska yvas kring halten av feminism i Mad Max: Fury Road på en middagsbjudning.
Då kan du inte bara sprida din nyvunna bildning – kanske håvar du till och med in någon som står över det senaste tv-serieavsnittet för en utflykt i filmhistorien nästa kväll.
(En snabb fotnot om denna texts tillblivelse: Ibland blir det… väldigt fel. Sent i våras var jag tokstressad och utarbetad, dessutom på tjänsteresa, när en redaktör hörde av sig och undrade om jag ville medverka i en artikelserie om bildning. Jag snabbläste mejlet med dålig Wi-Fi på ett flyg under korrläsning av en bok och skrev snabbt en text utifrån det. Döm om den stackars redaktörens förvåning när nedanstående text inkom som svar på hens beställning av – en kanonlista.)