Innehåller spoilers för Sherlock, säsong 3, avsnitt 2.
Jag tyckte ju att säsongspremiären av Sherlock kändes lite som fanfiction. Och, visade det sig när jag läste lite, det var det många andra som också tyckte.
Det var dock i mycket som de sämre delarna av fanfiction – skrivet av någon som inte riktigt förstår hur en person som Sherlock funkar, och som bara skruvade upp det till bisarra nivåer. (Sheriarty-slash notwithstanding.)
En Sherlock som gör sitt allra bästa för att förstå och förklara sig för människor som spelar roll för honom; som är svartsjuk och orolig och obekväm.
Andra avsnittet, The Sign of Three, var i stället som riktigt bra fanfiction, som vill utforska andra aspekter av en välkänd figur och som gör det på ett kärvänligt och lite humoristiskt sätt utan att för den skull väja för lite lagom känslosås.
Även detta var en Sherlock jag inte riktigt kände igen, men på ett helt annat vis – en Sherlock som gör sitt allra bästa för att förstå och förklara sig för människor som spelar roll för honom; som är svartsjuk och orolig och obekväm. Som försöker beskriva sina känslor så gott han kan och inte förstår varför folk blir rörda när han lyckas få ur sig dem. Som är frustrerad över både olösta fall och sociala situationer – bröllop, äktenskap – han inte riktigt kan hantera. Som utan att han helt vet hur det gått till viker 14 små servett-operahus på en obevakad minut. Som tar på sig ett tungt (och gissningsvis ganska oombett) ansvar att hålla ordning på alla medverkande på bröllopet. (Gillade både scenerna med Marys ex, och med knatten som gick i gång på gore. Sherlock som säger att han är en högfungerande sociopat med ditt nummer och ler ett Joker-leende: Hysteriskt roligt. Sherlock som säger att något är viktigt för vuxna och att han inte vet varför men kan fråga en vuxen: Genius.)
Allt detta parallellt med ett avsnittsupplägg som först verkade vara något slags pausfågel utan övergripande mysterium, men som förstås visade sig knytas ihop på slutet. Avsnittet började med tidsskutt och utspelade sig delvis i en serie flashbackberättelser men också mer inne i Sherlocks huvud än vanligt, både i hans mentala slott och via hans Terminator-artade infographics. Det var ett mindre fall än förra avsnittets plan att spränga parlamentet i luften, även om det förstås är en stor grej på ett individuellt plan med ett mord på ett bröllop. Men över lag handlade det ändå mer om personer än om brott.
En person som jag känner att jag älskar hett och innerligt är nu då Mary, så jag hoppas verkligen att hennes graviditet inte är till för att göra henne till antingen Helig Moder, eller är en möjlighet att ha ihjäl henne och/eller barnet och göra John torterad och trasig igen. Jag gillar honom som han är nu, och jag gillar verkligen tanken på John-Mary-Sherlock som trojka. De kompletterar varandra fantastiskt både personlighetsmässigt och som dramaturgiskt gäng. Moffats track record ger mig anledning att vara orolig, men jag tänker vara hoppfull.
I övrigt är en berusad Sherlock Holmes kanske bland det bästa jag sett på tv på länge. Hans försök att bete sig oberört, hans somnande och hans suddiga inredigerade analyser, fulla med frågetecken och där en designerstol blir »egg – chair – sitty thing« – det är så billigt, men så sjukt roligt.
Sedan: Är det bara jag, eller har de tagit in någon ny redigerare som är väldigt förtjust i dansande splitscreenränder? Känns inte som att det varit fullt så pass skuttigt innan.
Sista avsnittet av säsong 3 av Sherlock visas på SVT1 nästa lördag.