Björn: Det har pratats en hel del om »det svåra andra albumet« när det gäller säsong 2 av True Detective, i rubriken till min recap av premiären av säsong 2, till exempel, och i Tobias text här nedanför. Många människor har kanske bara en bra berättelse/sång i sig. Är Nic Pizzolatto en av dem? Nej. Efter hästjobbet jag lade ned på att förstå säsongen alla trådar gillade jag säsongen mer än jag gjorde innan. Jag hade lite svårt för Vaughn initialt men jag tycker att han har växt enormt för varje avsnitt. I efterhand känns det som att det var mer mitt fel än hans. Jag kanske släppte in honom, helt enkelt. Det känns som regissörerna gav skådisarna en tydlig instruktion: »Mer smärta!«, och smärtsamt har det varit. Därför kändes det som ett fräscht grepp att låta actionscenen komma så tidigt i avsnittet, i stället för som avslutning. Snyggt! Jag gillade Vince i öknen. Andra säsongen handlade i slutänden inte om själva mordfallet utan om föräldraskap, eller mest om misslyckat föräldraskap. Visst, ofta övertydligt – men jag gillade det. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst men sparar resten till kommentarsfältet. I helgen ska jag se om säsongen i en långsittning.
Efter en säsong kantad av slaka kukar och obearbetade barndomstrauman fick vi oss dock en rätt potent final att minnas tillbaks på ändå.
Tobias: I musiksammanhang pratas det ofta om »det svåra andra albumet« eller »the sophomore slump«, ett begrepp som perfekt ringar in den bitterljuva skönheten i att man bara får debutera en gång för att sedan hållas fången av sitt förstlingsverks kvaliteter och egenheter. Man kan utan vidare problem argumentera för att ingen i modern tv-tid lika brutalt hållits fången av sitt första framträdande som Nic Pizzolatto. Inför den andra säsongen av True Detective var nämligen förväntningarna välförtjänt skyhöga. Pizzolatto ställdes inför utmaningen att dels behålla de unika kvaliteter som höjde seriens första säsong över de flesta andra polisdramer som producerats de senaste decenniet, dels återuppfinna hjulet på nytt och bjuda oss tv-tittare på en ny, egen historia.
Någonstans i den dikotomin slets även berättelsen i True Detectives andra säsong sönder. I hopp om att bygga ett nytt komplext mysterium antog intrigen formen av en närmast obegriplig väv där perifera biroller på en handvändning blev avgörande för handlingen, där mordmysteriet pendlade mellan att röra utvecklingen framåt och framstå som totalt överflödig och där trådarna snart hängde fler och lösare än fjädrarna på mördarens fågelmask. Det som i säsong 1 hade varit en genrelek förvandlades i säsong 2 till ren pastisch.
I seriens första säsong fanns även en fantastisk pendelliknande rörelse i form av det underhållande växelspelet mellan den nihilistiske mistanropen Rust Cohle och den naive familjefadern Marty Hart. Medan den tidigare bredde ut sig i dystopiska utläggningar om världens grymhet och alltings förgänglighet parerade den senare med förmaningar om att »Stop saying shit like that, it's unprofessional« och charmiga Pink Floyd-t-shirts. I True Detectives andra säsong saknades helt någon sådan dynamik. Istället kastades vi tittare i lag med ett gäng figurer i en värld mörkare än någon av de cynismer Rust Cohle brukade spotta ur sig. Och där någonstans hade Pizzolatto gått vilse i sina egna ambitioner. Även om serien rent dramaturgiskt rätade upp sig under säsongens tre sista avsnittet var det för lite för sent. Den andra säsongen återhämtade sig aldrig från den stundtals parodiska inledningen. Det som skulle bli tv-historiens motsvarighet till Nirvanas Nevermind blev istället The Stone Roses Second Coming.
Det som i säsong 1 hade varit en genrelek förvandlades i säsong 2 till ren pastisch.
Hateff: Jag vill ta tillfället i akt och rikta fokus mot en detalj som jag har haft svårt att skaka av mig under säsongens gång – nämligen den mjölkfyllda skålen med dockan som kunde skymtas i Ben Casperes trashade pervohem i första avsnittet. Mjölken, som jag förstår det, var Pizzolattos sätt att symbolisera att vi skulle få sörpla på ett kondensat av näringsfattiga lögner den här säsongen, och att vi skulle få göra det ur den bowl of lies som Leonard Cohen sjunger om i introlåten. Lägg till en generisk, lättklädd docka till denna härskna, vita oreda i ljugarskålen så blir symboliken så pass övertydlig att den nästan känns otydlig. Jag antar att Pizzolattos grundtanke var att svaren skulle ligga latenta (eller laitenta, om ni franko-anglofiler så vill) där i skålen och sedan komma tillbaks och gäcka oss i finalen, lite som han jobbade med gräsklipparmetaforerna inför förra säsongens sista avsnitt – men att han någonstans på vägen insåg att bäst-före-datumet på den fulingen redan var förbi. Gud, kan vi inte bara gå tillbaka till den punkt i det visuella berättandet då man kom undan med att låta karaktärerna ta stora bett av röda äpplen?
Efter en säsong kantad av slaka kukar och obearbetade barndomstrauman fick vi oss dock en rätt potent final att minnas tillbaks på ändå. Att majoriteten av huvudkaraktärerna sedan snubblade på mållinjen bryr jag mig inte ett dyft om. Efter GTA-massakern i avsnitt 4 blev det liksom extremt svårt att serien på allvar.
Det här var avsnittet i vilket Pizzolatto rensade ut skafferiet på varenda actionklyschekonserv han hade. Förhoppningsvis kan han storhandla lite roligare råvaror till nästa kalas (blir det en tredje säsong? Han lär ju ändå ha kvar rätt bra med förtroendekapital efter första säsongen tänker jag?). Det här var även avsnittet i vilket manusförfattarna inte längre kunde dölja hur mycket de älskar namnet Ani Bezzerides. Hur många gånger kan man egentligen låta ett och samma efternamn rulla på tungan under 90 minuter? »Bezzzzzerides… *omotiverat lång konstpaus*… where is she?«. Nåväl. Hoppas på besked om ny säsong snart – och då gärna med en mindre utstuderad nomenklatur.
Sara: »Mitt i den där ganska banala slutbekännelsen kommer också ögonblicket som flyttar True Detective från huvudet till magen för mig. Ni vet, vissa serier uppskattar man enbart med intellektet. Man dekonstruerar bygget och respekterar hantverket. Men för att huset ska bli ett hem måste det finnas en mer känslomässig ingång.«
Så skrev jag efter finalen av True Detectives första säsong. Om hur en enkel sekvens i det sista avsnittet äntligen gav mig emotionell kontakt till en serie som innan dess varit en imponerande men sval upplevelse. Inför den andra säsongen känner jag exakt tvärtom. Scenen som flyttade upplevelsen från huvudet till magen var den allra första. Ray i bilen med sin son. Pang, känslomässig investering direkt. Men efter det tog i stället huvudet över, och där historieberättandet i första säsongen var ett stilrent svanhopp var det här platt magplask. Den orimliga intrigrörigheten, den löjligt högstämda dialogen, den stereotypa rollfigursteckningen (övertydligheten i Bezzerides sexövergreppsbarndom, tröttheten i Woodrughs garderobsångest…) Nej. Huvudpersonernas ologiska ageranden och berättelsetrådarnas övertalighet har skavt som sneda tavlor rakt igenom. Vad som gör det än mer smärtsamt är hur det då och då har glimrat till, särskilt under slutspurten. Bezzerides-går-på-fest-avsnittet, den intressanta musikläggningen, ännu mer rörande katastrofumgänge mellan Ray och hans son. Velcoro, det är nåt med hans trasiga ömklighet som håller greppet om mig ända till slutet. Finalen var också vacker och nervtät, även om förutsägbarheten skriker en i ansiktet varannan minut. Frank går mot sin älskling med en blodros på bröstet och det är så snyggt, så snyggt och herregud vad Vince Vaughn klöste sig in i rollen men jag förstår ändå inte varför jag ska bry mig om han lever eller dör? »Han är ingen dålig man« sa Velcoro innan de gick på massmördarstråk tillsammans. Pizzolatto vet hur vi känner och slänger i desperation in onda spöken från Franks barndom för att skaka fram sympatier i slutsekunderna.
Jag känner för det som jag gör för hela säsongen: Too little, too late.
Det är nåt med Velcoros trasiga ömklighet som håller greppet om mig ända till slutet.
Magnus: Säsong 2 av True Detective har för mig varit en rätt snårig upplevelse. Varken karaktärernas kantiga mörker eller handlingens alla trådar, för många för min smak, har fått mig att jubla. Visst har det funnits fantastiska scener – i stort sett alla mellan Ray och hans son – men inte tillräckligt många. Istället har jag njutit av Vince Vaugh och hans åtta ronder långa fight mot den noir-inspirerade, högtravande, dialogen. Hela tiden på gränsen till att inkräkta löjets domäner. Woodrughs kamp mot sina inre demoner och ett snyggt stämningsfyllt foto.
Säsong 2 kommer kanske inte i närheten av ettan, men ändå, ett sjuhelsikes försök som avslutades i vad som bara måste vara en av de bästa upphämtningar någonsin. Finalen skar sig visserligen lite med övriga avsnitt vad gäller ton och stil, men det var en behövlig mix av fantasi, humor, action och surrealism. Och ska man på något sätt jämföra säsong 1 med säsong 2, så är det väl kanske just finalavsnitten som mest liknar varandra, i det att de båda slutar lyckligt – även om lyckan här är extremt relativ – och har en drömskhet som mest liknar sagans. När Rays ex-fru öppnar upp brevet som avslöjar att han är biologisk far till sin son till exempel, eller slutbilderna med Bezzerides/Jordan och bebis.
Finalen var alltså vad som gjorde säsongen för mig. Nästan som ett fristående avsnitt, billigare, ballare och med en touch av amerikanskt thriller-snyft. Nästan som om tidigare avsnitt knappt ägt rum. Det är möjligt att alla som tyst skrikit »trådknytarkalas« blir besvikna, medan vi som struntat i storyn istället viskar »äntligen« för oss själva när Ray och Frank beger sig ut på mördarstråt och Bezzerides och Ray plötsligt är jättekära. På sätt och vis kan man säga att den logiska inkonsekvensen från de första sju delarna fortsätter i och med finalen, fast i ett annat universum med ännu coolare musik.
Kjell: Klart episk final på en schysst säsong.
Nu över till er. Vad tyckte ni?
True Detective finns på HBO Nordic och C More.