Varje gång. Varje gång tänker man att Tyra Banks och Top Model inte kan bli knasigare. Efter dryga tjugo säsonger borde det ju liksom inte gå mer. Tycker man.
Tjugoandra säsongen börjar i och för sig någorlunda rimligt. Tyra hojtar lite om självkänsla och alla som försöker imitera henne och ANTM och att de nu har tagit bort längdkraven! (Igen, men det ska vi tydligen inte låtsas om.) Nu är mottot »not too tall, not too short« – förlåt, hashtag not too och så vidare.
Alla är karikatyrer och ur-arketyper. Det är som att titta på Unreal; mer meta än meta.
Och så Tyras favoritgrepp förstås: Strugglemjölkandet. Alla ska helst ha en jobbig backstory. Ju värre desto bättre. Jag slår vad om att hon nästan var besviken för att Nyle var döv och helt okej med det, så att hon inte kunde hjälpa honom att bli stolt. Och de som inte har en backstory är så cocky att de blir seriefigurer. Det är mer Paradise Hotel än någonsin. Alla är karikatyrer och ur-arketyper. Det är som att titta på Unreal; mer meta än meta.
Premiären avslutas med att alla ska – hitta sitt namn på en boll i ett skumhav. Is this real life?