En sak måste genast medges.
Jag förstår inte nördfanatismen kring Sherlock. Vilka är ni, people, som Mark Gatiss och Steven Moffat under sin tredje Sherlock-säsong lutar sig så emot, driver och interagerar med, kannibaliserar, på alla möjliga vis meta-kommenterar, och, ja, lever på?
Jag antar att det har med Doctor Who att göra. Brittiska sci-fi-fans har helt enkelt följt med Moffat och Gatiss från Doktorn till Privatdetektiven.
De två nördlägren möts i en konstig Sherlock-kram i sociala medier, babblar till varandra men utan intresse för varandras utgångspunkt.
I Sverige har det blivit nästan komiskt hur samma rörelse, inte minst i sociala medier kring varje ny Sherlock-säsong, ingått symbios med Sherlock Holmes-kännaren Mattias Boström, till vardags produktionsansvarig på Piratförlaget och författare till boken Från Holmes till Sherlock. Boström är en härligt bibliofilfnöskig Arthur Conan Doyle-komplettist som vet allt om de klassiska historierna – medan de Moffat/Gatiss-skolade nördarna knappast kunnat bry sig mindre om seriens romanförlagor, egentligen, ty deras ingångsvinkel är ju Från Doctor Who till Sherlock.
Men så mötas ändå de tu i en konstig kram, babblar till varandra men utan större intresse för varandras utgångspunkt.
Själv hade jag knappast kunnat bry mig mindre om någondera infallsvinkel. Jag tyckte svartvita Sherlock Holmes-filmer var spännande när jag var tolv, men övergav denna gamla pojkdröm ungefär där, och jag ser Doctor Who som en lokalbrittisk novelty act kidnappad av postmoderniserade ex-nördar, ungefär som vuxna vd-män som köper inplastade serietidningar från 1952.
Min egen infallsvinkel är så mycket enklare: jag vill ha underhållande, rörande, roligt, spännande tv-mys. Och grejen med Sherlocks tredjesäsong är att det är exakt vad jag får – i långt större utsträckning än jag fick av tidigare säsonger. I kvällens avsnitt njuter jag storligen av bröllopet, och i synnerhet Sherlocks helt magnifika tal till brudparet. Det är lååångt, det går från fiasko till succé och fiasko igen, och jag blir efterhand så gripen att jag börjar gråta. Bröllopstal är en filmarketyp och jag har sett hundratals, antar jag, men jag tror faktiskt att detta är det allra bästa.
Och i finalen nästa helg får vi bland annat följa med bröderna Holmes till föräldrahemmet för julfirande – javisst, vi får träffa mamma och pappa samt se Mycroft mysa runt bäst han kan i omatchande tweedkavaj och någon sorts stel sammetsbyxa, och det är förtjusande att se Mycroft helt utan vare sig känsla eller lust anstränga sig för att klä sig juligt avslappnat.
Vilket gäller hela detta fantastiska julfirande – det är så sorgligt dysfunktionellt men ändå stroppar och stolpar de runt och dricker bål och petar in pinnar i brasan… och, ja, den där bålen, ja. Ni får se!
Allt det meta-smarta är helt okej, jag myser åt det också, men bara just därför att Sherlock innehåller det här emotionella, faktiskt verkligt mänskliga. Det är skådespelare som har roligt med sina roller och interaktioner och i slutändan hittar en ton som vibrerar på en genuint mänskligt våglängd.
Sherlock säsong 3, episod 2, sänds på SVT1 i kväll kl 21:30.