Det är lätt att glömma bort UR Play. Utbildningsradions streamingtjänst befinner sig ständigt i skuggan av mäktiga SVT Play, men erbjuder konstant massor av finfint material att ta del av för den kunskapsintresserade. Just nu har man till exempel samlat en handfull spelfilmslånga dokumentärer under rubriken Dokumentärklassiker. Urvalet är något enahanda – de flesta filmerna är världsberömda, de flesta amerikanska, de flesta från 2000-talet. Och alla lever sannerligen inte upp till klassikerstatus. Men det finns flera godbitar bland de utvalda filmerna. Här följer tre (ganska deppiga!) tips för den som inte orkar plöja igenom allihop.
Bully (Lee Hirsch, 2011)
Tung, drabbande dokumentär om mobbning i amerikanska skolmiljöer. Filmaren Lee Hirsch porträtterar fem utsatta barn i fem olika stater under ett helt vanligt jävligt läsår, träffar deras familjer och lärare, tar del av barnens drömmar och tankar om livet. Filmen visar med brutal enkelhet hur trakasserier, påhopp, fysisk och psykisk misshandel normaliseras och blir en naturlig del av tillvaron för många mobbningsoffer. För vissa av barnen blir det heller aldrig bättre. Nyktert och osentimentalt berättat, vilket bara gör det hela än mer hjärtskärande. Filmen har anklagats (bland annat av Roger Ebert) för att vara alltför pessimistisk och inte tillräckligt tydligt identifiera sätt att motarbeta mobbning på, och visst är det en grym film, men att efterlysa lyckliga slut och enkla lösningar på ett komplicerat problem säger mer om anmälarna och deras skygglappar än om filmen.
Capturing the Friedmans (Andrew Jarecki, 2003)
Andrew Jarecki (som senast gjorde sensationen The Jinx på HBO) är i full färd med att göra en dokumentär om trollkarlar, clowner och andra födeselsedagsentertainers i New York, och intervjuar för detta syfte clownen David Friedman (med artistnamnet Silly Billy). Men det visar sig att bakom Davids glada mask döljer det sig en nästintill osannolikt dramatisk familjehistoria fylld av förnekelse och trauma. Så Jarecki lägger den första filmidén på is och börjar istället intressera sig för familjen Friedman, en till synes helmysig medelklassfamilj på Long Island som bär på många mörka hemligheter. Det som höjer Capturing the Friedmans över standardreportaget är familjens mångåriga, närmast maniska vana att filma och dokumentera allt som pågår i hemmet – från frukostar och födelsedagar till stormande konflikter. Jarecki kommer över detta material, som ger en unik och närgången inblick i den dysfunktionella familjedynamiken, samtidigt som vi som åskådare förvandlas till voyeurer. Spännande som den bästa thrillern.
Lost in La Mancha (Keith Fulton, Louis Pepe, 2002)
Alltsedan den färgstarke regissören Terry Gilliam frontalkrockade med Universal om Brazil (1985) har han låtit diverse kamerateam dokumentera arbetet med sina långfilmer, för att hålla ryggen fri och kunna erbjuda vittnesmål i en eventuell konflikt med the higher-ups. Det finns grund för Gilliams paranoia, han har bråkat med nästintill alla filmbolag och producenter han jobbat med under sin filmkarriär – gräl som Gilliams maximalistiska produktioner och envisa personlighet naturligtvis bidragit till, men det är slående hur ofta hans visioner sablats ner av tondöva studiobossar. Bakom-kulisserna-filmandet har hursomhelst resulterat i utmärkta, lärorika skildringar av filmarbete (jag minns särskilt The Hamster Factor om inspelningen av 12 Monkeys), och i fallet med Gilliams mångåriga försök att få till stånd en filmatisering av Cervantes Don Quixote blev det en hel dokumentär – en film om en havererad filminspelning. Det är stundtals riktigt smärtsamt att se Lost in La Mancha – jag undvek att se den i flera år eftersom jag gillar Terry Gilliam så mycket och inte ville se honom plågas i två timmar – eftersom precis allt som kan gå fel med inspelningen också gör det. Och i berättandet av detta elände, Gilliams envig mot väder, vind, byråkrati, sjuka skådisar och olyckor, finns såklart paralleller till romanens fattige riddares tröstlösa kamp mot sina väderkvarnar.
Dessutom hittar man också Grey Gardens i UR-samlingen, en riktig klassiker som Julia har skrivit om här. Ett måste!
Slutligen, en varning! Skippa effektsökaren Morgan Spurlocks irriterande tunna, narcissistiskt drivna magplask Where in the World is Osama Bin Laden?. Maken till meningslös och fattig film får man leta efter.