Jag har svårt för visa ungdomar på film. Personer som, pubertala hormonstormar till trots, har djupa insikter om livet och med klarsynt blick tittar mot horisonten. Det finns ingen person som gett de visa ungdomarna en lika utbredd röst de senaste tio åren som författaren John Green. I sina böcker låter han gymnasister förvandlas från osäkra varelser, ständigt hårt anfrätta av verklighetens smärtor och utmaningar, till kloka ugglor redo att möta livet med nyvunnen pondus och självsäkerhet. Kanske mest för att ge sina unga läsare lite hopp om det annars så dystra liv som väntar dem och samtidigt låta oss lite äldre läsare drömma oss tillbaka och låtsats att vi var smartare än vi egentligen var.
Paper Towns är, beroende på hur elak man vill vara, en ny variant av American Pie med mer sympatiska rollfigurer och ett gäng chillwave-låtar i stället för Blink 182.
Förra året blev Greens mest lästa bok, The Fault in Our Stars (Förr eller senare exploderar jag, på svenska), film. Och innan järnet svalnat har nu även Greens förförra roman, Paper Towns, filmatiserats och slängts in på biorepertoaren. Ämnesvalet är måhända inte alls lika allvarsamt som The Fault in Our Stars berättelse om barn som kämpar mot cancer men likväl späckad med lika många plattityder.
Quentin (Nat Wolff) och Margo (Cara Delevingne) bor i en papperstad. En plats som Margo menar är fylld av människor gjorda av papper som bor i hus gjorda av papper och de åker på vägar gjorda av papper. Det är en halvdan allegori för småstadens ytlighet som egentligen handlar om att bygga filmens dramaturgiska drivmedel: mysteriet med Margos försvinnande och så kallade »paper towns«, städer som märkts ut på gamla kartor av upphovsrättsskäl men egentligen inte existerar.
En sen natt knackar Margo på Quentins fönster, tillsammans beger de sig ut på ett äventyr genom natten där Margo tar hämnd på före detta vänner som på olika sätt svikit henne. Sedan är plötsligt hon borta, försvunnen från bostadsområdet och frånvarande i skolan. Det som Quentin hoppades var början på en utveckling av den kärlek han länge känt för Margo visar sig i stället ha varit hennes sorti. I alla fall tills Quentin börjar finna spår, ledtrådar utplacerade för att låta honom ta reda på vart Margo tagit vägen, och följa efter. Med bara några dagar kvar till studenten – och den sora balen – beger sig Quentin, tillsammans med några vänner, ut på en road trip i hopp om att finna Margo och deklarera sin kärlek.
Det är en historia som inte alls är olik den gamla John Cusack-filmen The Sure Thing, där Cusack korsar USA för att ligga med en tjej men i stället inser att det finns viktigare saker i livet. Eller, beroende på hur elak man vill vara, en ny variant av American Pie med mer sympatiska rollfigurer och ett gäng chillwave-låtar i stället för Blink 182. Det är, kort sagt, en småmysig liten sommarbagatell, lite mer stilfullt utformad än många av sina föregångare.
Problemet är bara att Paper Towns vill vara mer än så. I stället för att lättsamt fånga ungdomens naiva sidor och brinnande relationer vill den sätta keg partys och löften om kärlek i ett större, mer djupsinnigt perspektiv. Det är en ofta välspelad berättelse, vars kärna om vänskap, likt många berättelser innan, ringar in hur vi i takt med att vi åldras ofta tappar den närhet vi haft till andra.
Det är samtidigt en historia byggd på pastischer, som poserar som originell och intelligent genom att slänga sig med övertydliga referenser – i skolan läser exempelvis Quentin och hans vänner Moby Dick medan läraren orerar om hur Ahab kanske inte blir lyckligare av att fånga sin vita val samtidigt som vår huvudperson drömmande tittar mot Margos tomma skolbänk.
Därmed är det heller inte svårt att se vartåt historien barkar redan innan äventyret tagit fart. Och kanske är det i slutändan därför historierna om de visa ungdomarna blir så populära. För att de låter oss som tittar och läser känna oss lite smartare för en stund. För att de i grunden intalar oss att de unga nog grejar det här med livet ändå.
Paper Towns har biopremiär i dag.