Av all fantastisk barn-tv som producerades av SVT i skarven mellan 1960- och 70-tal var Robert Brobergs The Pling & Plong Show det som – jämte Beppe Wolgers grejer – inte bara betydde mest för mig just då utan också danade mig som människa. Jag hade helt enkelt inte varit densamma i dag utan Robbans barnmusikaliska karta till den fria kreativitetens land.
Det började redan med signaturmelodin – en svensk popklassiker i ett gränsland mellan psych och bubbelgum som jag önskar Robban utforskat ännu mycket mer. Och sedan denna vidunderliga vaudevillshow ihop med kidsen i det där sommarhuset som visade oss hur enormt stora och roliga känslor, och samtidigt små och vardagliga, man kan samsas om via musik.
Robert Broberg öppnade sig fullständigt om sitt personliga mörker – för en 18-åring…
Sen tror jag att hans utseende påverkade mig också. Han var, precis som hans pop, så satans snygg även för en tabula rasa-pojke som annars aldrig tänkt en estetisk tanke i sitt lilla sexåriga liv. Och nu slår det mig hur mycket The Byrds och The Band det var över den där hatten, i den där miljön…
Lite drygt tio år senare, när en kompis och jag redaktörade Gotlands Tidningars popsida, gjorde vi en stor intervju med Robert Broberg som var på turnébesök i Visby. Det var min kompis som intervjuade honom och kanske just därför är mitt minne av den extra starkt för mig – inte så mycket för vad som skrevs utan för vad som inte skrevs. Intervjun i sig hade varit oerhört lång och självutlämnande. Robert öppnade sig fullständigt om sitt personliga mörker – för en 18-åring… Och efteråt tog han kontakt upprepade gånger, han ringde, och kom till och med på hembesök tror jag, och det slutade i att det mesta inte kunde skrivas.
Till saken hör förstås att det var Robert Brobergs bipolära sjukdom som hade yttrat sig lika mycket som han själv hade gjort det om sin, som man väl sa då, manodepressivitet. Sjukdomen som hade skickat honom mellan psykiatrin och ett antal självutlämnande och mer eller mindre kraftigt Plastic Ono Band-inspirerade album under 1970-talet, naket skrivna, naket sjungna, naket producerade.
Sedan kom han »tillbaka« till ordleksglädjen med de där utsålda Globenshowerna och ett slags försonande linje mellan Båtlåten och Vatten, men det var svårt att inte tänka att där fanns en lite uppgiven flykt också. Som han sjöng på ett par ställen på sitt Tolv sånger på amerikanska-album från 1978, och som jag tror förebådade den folkkära »pånyttfödelsen« under 1980-talet:
»Pretend is all I do, pretend in front of you. I act nearly all the time. In fact, it's just a pantomime«… och: »You're so plastic and I like that. I don't like things when they're real. I like the artificial kind of sex-appeal.«
Ändå är det svårt att inte välja att säga hejdå med just ett folkkärt Globen-klipp. Eller, rättare sagt, ett av de där små ögonblicken under dessa färgglatt livsbejakande love-fests med svenska folket där mörkret ändå låg och pyrde. Och han gjorde den väl i sitt manodepprus den där gången i Visby också, denna episkt vackra dödsång och dur-till-moll-till-dur-vandring från LP:n Motsättningar 1979:
»Jag ska inte ligga lik. Jag ska brinna när jag ska dö. Då äntligen kan flammorna slå ut, när allt är slut.«