Innehåller spoilers om Banshee säsong 2, avsnitt 4.
I förra avsnittet av Banshee började Lucas Hood, och kollegor, undersöka mordet på en ung indianflicka, vars hemliga/förbjudna amish-pojkvän saknas. Tre intressenter – polisen, indianstammen och amishfolket – vill därmed få tag på honom.
Först riktas misstankarna mot flickans stam, Kinaho, och då främst den gigantiska Chayton Littlestones. Geno Segers spelar denne som en ung Steven Seagal med maffigt minoritetspatos; en värdig motsvarighet till förra säsongens albinomardröm. Littlestone är för övrigt ett roligt namn på en karaktär som mest liknar ett godståg på peyote när han blir arg. Men bortom »ilskan« döljer sig en stolt krigare, inte helt olik Valentin Narcisse från Boardwalk Empire, väl bevandrad inom shamanismen dessutom. Riktigt skrämmande! Och slagsmålet mellan honom och Lucas Hood kändes nostalgiskt. Dessvärre var misstankarna felriktade, något som Hood kommer att få äta upp i framtiden.
Som en ung Steven Seagal med maffigt minoritetspatos; en värdig motsvarighet till förra säsongens albinomardröm.
I lördagens avsnitt ledde i stället spåren mot amishland. En lärare där har visat sig vara våldsam mot den försvunne pojken tidigare. Läraren, en underbart fulspelad änkling, visar sig dölja en hel del och är beredd att försvara sina hemligheter med både nävar och tillhyggen. Koreografiskt sett en kanske inte riktigt lika imponerande tvekamp som den mellan Hood och Littlestone, men ändå: Urkraft! Som en orkan, eller en full rivningskula. Där Littlestone skrämde oss med en kropp kompakt som gjutjärn kontrar läraränklingen med en hydda större på bredden än på höjden. Och vilket skägg. Och vilken amish-korkad tysk brytning. Och addera ett fulländat bemästrande av Konsten Att Omfamna Sin Omgivning Med Ett Mysigt Lugn För Att Sedan Förvandla Nuet Till Ett Vapen.
Ingen match för Hood, dock. Det är ingenting, aldrig. Den dagen Hood låter sig besegras slutar jag titta på Banshee!
Eftersom läraränklingen vet något han inte vill berätta dyker Proctor lägligt upp och får chansen att dryga ut avsnittet med lite gammal hederlig verktygstortyr. Som om det saknades blod i Banshee.
Förra säsongen var lite som att spela ett hackat dataspel med evigt liv. Det var inte på riktigt. Våldet drog sig för att likna verklighetens, liksom sexet och relationerna. I stort sett allt var överdrivet och det var det som var grejen. Genomskinligt, ytligt och juvenilt. Men eftersom jag alltid varit en sucker för kravlös (absolut inte kravmärkt) action så älskade jag det lika mycket som jag älskade blandband med Ramones-låtar när jag var liten. Två minuters explosivt mangel och sedan nästa låt. Där har ni Banshees förstasäsong i ett skruvstäd. Och det är väl det som talar till en, någonting som känns igen, som får hjärtat att utmana minutvolymen av rent nostalgiska skäl. Det var då det.
Säsong två är en annan historia. Första kapitlet var under all kritik men sedan har det bara blivit bättre och bättre. Låtarna är inte längre ett par minuter långa. De varar och går in i varandra. Nu är ju Banshee så klart fortfarande 90 procent hjärnparalyserande action, men här siktar man även mot något större, mer hållbart. Polerat.
Men vad som kanske skiljer den här säsongen mest från den tidigare är dess paradoxala minoritetstänk, som här tagit steget fullt ut. Till att börja med har vi ju den amishsekt, en rätt stor kugge i maskineriet, som Kai Proctor kommer från och i vilken hans båda föräldrar fortfarande lever. Sekten som principiellt får ses som våldets definitiva motståndare men som ironiskt nog utlöser det värsta. Och bästa. Grunden till Proctors vrede kanske, och även hans akilleshäl.
Han skyddar dem med övervåld för att bevisa det befängda i deras pacifistiska levnadssätt. Gång på gång hjälper han dem, samtidigt som han även döper dem i blod. Vad som imponerar med detta, Banshees sätt att hantera amishproblematiken, är att det inte görs på ett banalt och tarvligt sätt, utan diskussionen sker på ett annat plan. Så långt från Kingpin det bara går.
Märkligt nog verkar det som om serieskaparna Jonathan Tropper och David Schickler mitt i det postmoderna serievåldet – ja, som en del av det – vill uttrycka engagemang för underrepresenterade grupper, och på motsatsen till ett »tycka-synd-om«-sätt. Alla människor är potentiella mördare, är den underhållande jämställda misantropi som utgör seriens i och för sig högst eventuella budskap.
Avsnittet avslutades med det självklara. Rabbit, visserligen i rullstol och med syrgas, men hans hämndlystnad går inte att ta miste på. Speciellt inte om man hänger kvar efter eftertexterna (som jag tidigare missat) där man alltid bjuds på en extra cliffhanger.
Banshee säsong 2 finns hos HBO Nordic, C More och Filmnet.